Som ett handskrivet brev du fick när du var liten kastar du mig. Som om jag var obetydlig skrift som ändå inte betydde någonting i grund och botten.Och när du håller om henne och hon utan att veta om det sticker den vassa nageln i din rygg, så hoppas jag att du tänker på mig och hur det verkligen kändes i min rygg och mitt hjärta.Så som en snöflinga fortsätter jag singla ner, jag har trots allt en lång bit kvar tills marken, den hårda kalla marken, snuddar eller ens berör mig.Med trötta armar går jag tillbaka till den plats jag imorse för bara några timmar sen lämnade. Lägger mig på det havsblå underlaget. Jag har bestämt mig och väntar bara på ett under.Det är samma gamla visa.Ett undervattensland skapat av min livliga fantasi. Ett land utan addition, multiplikation eller subtraktion, det finns inget fel. Det finns bara en värld full av perfektion. Men plötsligt finns du bara där och jag vaknar med rivsår från mina egna naglar.Kan du inte bara försvinna och låta mig vara? JAG VILL INTE!

så jag har inte så mycket att säga. jag saknar sommaren när jag ser solen. tänker på de där varma sena nätterna tillsammans med er. saknar det något så otroligt. har bilder från den här sommaren fast klistrade vid näthinnan. midsommar. sommarjobbet. skövde. jimmy. badstranden. brännan. tågresan. anders. studsmattan. tältningarna. allt allt allt kommer tillbaka till mig sånna här dagar. skulle kunna berätta varje detalj utav rummen vi besökte. dofterna, ljuset, allt! längtar verkligen till i sommar nu. ska fan.. aah. det ska gå undan. det är det enda jag säger. jag saknar allting som har med sommaren att göra. tillochmed myggbätten. det är livet.hittade lite saker i datorn nu. saker som jag trodde jag hade raderat. men så finns de där. rakt framför mig. drar tillbaka mig till ett träsk jag för länge sedan besökte. men det gör mig ändå glad. att jag faktiskt klarat mig är ett bevis på att jag är stark nog för att leva.Jag älskar sättet du får mig att känna på. Hur du kan komma och bara le, hur varm jag blir utav att ha en som du i min närhet. Du får mig verkligen att känna mig trygg, som ingen annan kan. Och jag vet, att om mitt liv skulle brista och jag stod helt ensam så skulle du ändå finnas. Eller jag hoppas i alla fall att du vet att du kan räkna med mig på det sättet. Du kan verkligen få mig att känna mig vacker mitt i all trasighet. En sovande Törnrosa bland en massa rosenrött, min dröm sessa. Du vet, långt inne att jag älskar dig.Som en ton ur Shakira blandat med PNTS vackralåt får du mitt hjärta att gå från det ena till det andra. Du får mitt vatten att slå svallvågor mot de hårda väggarna inom mig.Jag vaknar inte längre gråtandes, nej jag vaknar med ett leende på läpparna.Det leendet har jag för mig själv, jag vill inte att någon annanska få veta min egna lilla hemlighet. Min hemlighet om att du betyder för mycket för mig.

så gick man upp och var ungefär inte alls mycket friskare än igår. känns helt fel att vara sjuk på ett lov, men så är det bara. blir lite små putt på vissa saker men, jag orkar liksom inte ens lägga manken till att bry mig. hade hoppats på att vara. frisk? eller iallafall friskare. men det var väl som om hoppas på snö. omöjligt. saknar fortfarande alla så hemskt mycket. grymt irriterande men, det blir iallafall ett kärt återseende när jag väl får träffa dom. pratade med syster igår. eller imorse. klockan var halv tre så, det var på småtimmarna. märks att varken hon eller jag mår bra. såklart sa jag ingenting. nej jag vågar bara inte stå för vissa saker. men jag tycker verkligen synd om henne. jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv, nej. men hon är tjugo och vet fortfarande inte var någonstans hon vill. kändes iallafall bra att hon ringde MIG. även om jag är den yngste så ringde hon MIG.hur ska man kunna leta sig fram igenom den bäcksvarta natten när man är uppe i det blå och samtidigt nere i helvettet? jag drömmer så konstigt ibland. du är där men samtidigt inte närvarande. de svarta kuddarna vi hoppar på går så lätt sönder. jag faller ofta. jag talar i gåtor det är jag medveten om. men på något sätt förstår du.

gjorde bort mig idag. men det är bara en sak man skrattar åt när man är jag. inget illa menat alltså. jag har svårt att sluta skriva. känner mig inte lika ensam när jag låtsas att det här är en människa och ingen... blogg ? det är aldrig roligt att vara så ensam som jag e just nu. alla ligger och sover, ingen skriver på msn eller pa. saknar alla så himla mycket. visst finns det få man saknar sådär extra mycket men... saknad känner jag för alla. visst vore jag dum om jag sa att jag saknade skolan, men jag saknar gemenskapen och är otroligt rädd för att börja gymnasiet. men man vänjer sig väl med tiden, som alla säger. men det är just, om jag börjar i uppsala? rädd för vårterminen också, alla nationella som man ska göra. kommer det gå bra eller skita sig? visst fick jag as bra på både engelskan och svenskan men... hmm det går bra. det måste det helt enkelt göra.. eller ? urs, har ingen ork i kroppen alls. sen vet jag att så fort jag blir helt frisk ska jag ner till SATS och det gör mig ännu mera... trött ? har ingen ork alls som sagt. men det ska bli skönt att äntligen få börja. har inte fått innan pga åldern men, this year. kanske vore det en ide att sova på saker och ting.godnatt och sov så gott, gott folk ^^

House - den där jävla överdoktorn som inte kan någonting verkar ju helt dum i huvudet. fan hela serien går under om inte cameron stannar kvar. eller ? hatar fan chas ,eller vad han nu heter, nu. gå in i en pakt sådär, urs! haha grymt geekigt att .. ärs skit sammen.imorgon ska jag ner till centrum, tänkte fixa med byxorna jag fick utav mor som, lyckligtvis, var förstora. (hoppade runt av lycka i hela huset) sen ska jag försöka hitta en födelsedagspresent åt mor, medan jag fortfarande har pengar. måste försöka få tag på Nathalie också, hun' where are ya ? mja, annars får vi helt enkelt se.

Livet är inte alltid lätt, lyckligt eller underbart. Livet kan vara påfrestande – både smärtsamt och jobbigt. Man lär sig av sina misstag, och det finns alltid en mening till att man gör dem. Det kan vara både gott och ont. Ingen är som sagt "perfekt". Även fast folk tror att dem är det. Ingen ligger "högre" än andra, ingen är heller större eller bättre. Två personer gav dig livet för en anledning, du lever bara en gång. Kasta allt som får dig att må dåligt åt sidan, håll huvudet högt. Faller du, res dig upp igen – ilska, orolig eller gråtfärdiga ögon. Gå vidare, det finns så mycket mer som livet kan erbjuda. Bry dig inte om hur folk är, säger eller gör. Lev efter dina regler. Och definitivt inte efter andras, stå på dig. Du är stark .. även fast du själv inte är medveten om det.Lär dig.

sjuk är jag igen, fast jag var nog aldrig riktigt frisk ändå? glad hursomhelst att mor min inte väckte mig ur min såkallade skönhetssömn. vaknade inte förns vid tretiden. kändes då som om solen redan var på väg ner. tycker synd om min cayo som fortfarande har sin ögoninflamation. här sitter vi, två sjuklingar och kan inte göra någonting åt saken. så patetiskt det känns. min dag har inte varit annat än seg. kunde inte ens sitta vid den här dumburken mer än tjugominuter innan jag kände mig seg i hela kroppen. läste tre sidor ur den nya boken sen var jag för trött för det också. har ingen ork. känns som någon, jag vet inte. dödsdom? känner mig som en gammal tant. har hunnit tänka mycket också. minns gamla minnen man trodde var borta. kommit på olika händelser som skulle kunna hända osv. känner mig helt knäpp. jag har tur iallafall att House drar igång ikväll. sen ska jag titta på Boston Public också. drömde en såndär konstig dröm inatt också. vaknade och trodde verkligen att det var sant. tog ett tag innan jag förstod att ingenting hade ägt rum. vi åkte på en klassresa till Thailand. flera stycken utav dom i klassen rövades bort av män i kostymer och solglasögon och camilla hade ingen kontroll alls. så vi begav oss ut och skulle leta reda på dom som var borta, däribland var linnea nathalie nördis osv. det var hursomhelst konstigt och allt slutade med att vi kom hem rena och skinande. men just den där känslan att "tänk om vi inte hittat dom" fanns kvar i hjärnan och.. ah nej det var lite läskigt bara.sen dyker den där känslan av hat upp. jag hatar dom. nej jag hatar den. jag hatar hatar hatar just den röda som alltid finns där. det värsta är när dom påstår att dom ska sluta, ha uppehåll, och han fortsätter. jag vet vad som finns där. bakom allting står den och stinker. man tycker att jag ska vara emot allting som ens har volym eller procent i sig. egentligen är jag det. jag är rädd för att bli en utav alla i massan. men jag vet att jag inte behöver, att jag skulle kunna släppa allt om jag bara behövde det. det är just att jag inte är i behov utav att sluta än. jag vet att jag förmultnar kroppen snabbare men. det går liksom inte att bara släppa ? det värsta med dom är att de gör en massa löften som de sedan. ja jag vet inte var dom gör av dom. de försvinner bara ut i intet. jag hatar det. jag hatar när de talar illa om mina syskon. när de klankar ner på dom. jag kan inte göra någonting åt saken heller. för då hånar dom mig. vill att jag ska stå på deras sida. visst var det lättare när hon fanns här och beskyddade. jag vet att det bara var därför dom höll sig undan. hon kunde sätta stopp för allting men det kan inte jag. har inte den styrkan. jag önskar bara att, det minskade i antal gånger. att hatet som bubblar upp i mig när jag ser deras stora pupiller skulle försvinna. rädslan sitter i. men jag har nog blivit rätt duktig på att, förneka.

egentligen förstår jag inte varför jag fortsätter när jag vet att det bara kommer att gå fel. jag har väl helt enkelt svårt för att låssa på förhoppningarna. ser mig omkring och alla verkar få tur. det verkar nästan som om jag bara ska sitta här brevid och ... acceptera att "jaa såhär är läget, helt enkelt". men hallå där, stopp ett litet tag! i vilken världsdel skulle jag det? jag kan inte acceptera saker som inte ingår i mina regler. så är det bara. jag önskar därför att detta år är ett år av lycka. att jag inte kommer få SÅ många nedgångar och att tiderna verkligen förändras på ett bra sätt. jag kan inte sitta på mitt feta arsle och hoppas på att saker ska gå bra. nu är det dags för förändring. långsam kanske men huvudsaken är att den existerar.så jag släpper dig nu. alla tankar och allt hopp. sången du lågt sjöng i mitt hjärta finns inte. den fanns aldrig i dået heller. ditt icke existerande hjärta kastar jag i marken och stampar på. leendet sprider sig och jag hör hur det krasar när min fot nuddar det röda lilla formade. jag hade många gånger frågat om det verkligen var såhär jag ville ha det. inte förens känslan överväldigar mitt sinne förstår jag att jag inte kunnat göra bättre utav saken. dags nu, jag använder inte längre kompass för att komma fram genom det snåriga träsket. låter ödet helt styra. kom inte och låtsas senare. det är såhär det alltid skulle ha varit. du kommer förstå det, en dag.