jag vill inte höra mer. dra åt. nej. jag menar det inte. men jag ogillar den du blivit och det du gör. ser du? ser du inte vad som hänt pågrund utav dig. och samtidigt kan jag inte sluta älska dig. du är ju min. det kan jag aldrig komma ifrån. jag vill inte höra mer utav det där.dagen har annars, bortsett från när jag varit hemma, varit helt underbart bäst. om man inte tänker på regnet, vinden, och allt kallt. som alltid lyckades hon iallafall värma mig. jag har lovat S. att göra det innan fredag. om jag vågar, gör jag det? måste det nu. jag vågar.

nu ska jag ner till centrum. köpa födelsedagspresent till någon jag för stunden avskyr. men med älskling blir allt bra. hon har makten över det där.

tack alla för igår. hjälpte otroligt.(men tydligen inte tillräckligt för att mardrömmen inte skulle sätta sina spår)känns hemskt att säga men. jag känner ingen ork. ser på spåren och det. det hjälper inte. men jag måste lära mig att kasta saker som gör ont åt sidan. försöka. visst är det ett klassiskt sätt att gömma sig på. men man kan inte kalla det rädsla. det går inte. det är bara en försvarsmekanism. ingenting människor föredrar.tänkte på det igår. visst skulle jag kunna låtsas. sätta på ett leende och sen *poff* skulle allting vara bra. men jag vet att det inte är så. det måste finnas någonting som bygger upp det där leendet. stadgar det. och just den saken saknar jag just nu. jag vet inte vad det är. går inte att sätta ord på. visst blir det inte bättre utav att klamra sig fast vid saker. älta dom tills allting "blir bra" . det gör en bara fullkomligt galen. ännu sämre än vad man redan mår. men samtidigt kan man inte bara släppa dom. olösta. för, som "någon" sa till mig igår, det kommer tillbaka sen. då när man vågar öppna locket så slår det en. piskar. slår. misshandlar. därför ska man aldrig stoppa undan det. låtsas som ingenting. jag vet bara inte hur jag ska göra för att kunna gå vidare. hur jag ska kunna ta det till mig när jag inte har orken. hur jag ska kunna gömma det, lägga det åt sidan, när jag känner sån stor rädsla för att bli... "misshandlad" .det blir till att hoppas på det bästa, antar jag .