Sitter här. Absolut bara fem dagar kvar sen är det MIN dag. Sen är det bara tre dagar kvar. Det kommer gå fort. Förut brukade jag vara så på, skrev oavbrutet. Antar att det är för att jag mår bättre nu på sätt och vis. [visst finns det saker, men det är inte ens värt att ta upp]Imorgon ska vi iväg [hela futurum nia] och kolla på teater. En midsommarnatts dröm av Shakespeare, det ska absolut vara mysigt även om det är problem med var middagen skall ätas. Visserligen lär det ju ordna sig. Fick låna världens gulligaste linne utav linnea, sitter å andra sidan bättre på henne och vad gör INTE det haha. Någonting där inne känns så konstigt, troligen pågrund av henne. Har funkat så bra de senaste dagarna att bara glömma på sätt och vis men i slutändan kommer allting tillbaka. [en av anledningarna till varför jag hållt mig undan från "dom"]Ikväll har LOST säsongspremier och såklart kommer moi sitta bänkad. Synd bara att Bejja inte är hemma. [nynnar på "lonely im so lonely..."]

har liksom ingen lust att skriva när du inte är här älsk..

Urs, saknar henne verkligen så über mycket. Jobbigt. Men jag vet att hon kommer tillbaka, även om alla andra påstår att hon inte skulle göra det. Idag är det EXAKT en vecka kvar tills jag fyller år. Längtar, första gången på väldigt länge. Men först är det teater dagen som gäller. Känns inte som om jag har så mycket att skriva om? Var nere i centrum med Nea och typ, hahaha , luffade ? Iallafall enligt henne. Sedan drog jag upp med bussen alldeles ensam, tur att man fick sällskap utan Millan, Linda och Julia. Inte för att det var så lång bit att åka men iallafall.Nej jag måste verkligen jobba med engelskan så att åsnan blir glad. Adios Amigos

Sitter och pratar i telefon med Stefan. Har gjort sen Nea åkte bussen hem. Skönt lov har man haft. Umgåtts grymt mycket med mina systrar. Saknat cayo. varit med nea. osv.nu ska jag kila.

Har suttit och kollat på tv sen klockan 9 imorse. Förstår inte varför jag inte får sova ut nu när jag ändå har lov. Troligen har det någonting att göra med alla tankar som snurrar runt i huvudet. Jag vill inte att det ska vara såhär. Jag vill bara vara glad. Bara vara glad. Visst har det en viss betydelse hur jag handlar i mitt liv, men mest skyller jag på de här tankarna. Satt och tittade på någon australiensk serie på tv och tänkte "så där är det exakt för mig!" om och om igen. Känner mig så jävla larvig. Men jag antar att det är så man gör, man speglar någonting utifrån sig själv. Nu ska jag snart, eller om en timme iallafall, ner och träna. Får se hur jag mår efter det. Förhoppningsvis får det mig att rensa tankarna. Kanske får det mig att må lite bättre. Egentligen, i grund och botten, vet jag inte vad det är jag klagar över. Ändå finns det där framför ögonen.

Alltid ska det vara så synd om mig själv. Men jag har ju allting. Allting förutom vissa enstaka saker. Enstaka saker, är det så mina problem stavas med andra bokstäver? Att det alltid ska bli såhär. Jag hoppar högt och faller hårt. Hoppar, faller. Raka motsattser till varandra. Hoppar, faller.Om jag själv fick bestämma skulle valet vara så enkelt. Sådär rosa glittrigt enkelt. Ingen sveda i huvudet eller några bitar hjärta i magen. Inga tankar på natten om hur saker skulle kunna vara. Så fort jag blundar ser jag fallande pilar. Som en påminnelse. Jag kan inte komma ifrån det här hur jag än gör. Jag kommer alltid tillbaka till det. Alltid tillbaka. Visst låter det deppigt? Mitt liv. Ändå är det inte det. Det är ett väldigt lyckligt liv. Det är bara de här enstaka sakerna som saknas. Ledssen på sig själv. Kan man vara det? För i sånnafall är det precis vad jag är. Ledssen på mig själv. Att jag aldrig kan hålla något i liv. Jag bestämmer mig alltid för saker, men lever aldrig upp till det. Om och om igen. Jag v ill bara spy på mig själv, jag hatar det här, hatar hatar hatar hatar hatar hatar så mycket som det går. Fan för mig, faan för mig! Känner mig sviken av den person som jag aldrig aldrig aldrig kan komma ifrån, mig själv. Jag hade i stort sett lovat mig själv att aldrig gå tillbaka till det här stadiet. Att aldrig återuppta det. Ände slingrar det sig upp i huvudet på mig. Förgiftad, igen. Kommer aldrig ifrån det här. NEJ! Jag måste fortsätta kämpa, kan inte släppa allting när jag kommit såhär långt. Måste vara lycklig. Måste måste måste måste!!!Men vågar jag verkligen lita på mig själv igen?Kärlek. Det finns överallt runtomkring mig. Ändå klagar jag över min ensamhet. Klagar om och om igen. Fast inte med ljud, utan ljudlöst i mina egna tankar finns klagomålen. Jag uttrycker dom inte, vet vilken pina det är att lyssna. Men de finns där, o ja! Tro inte att jag är någon "prinsessa på ärten" flicka. Nej jag är ingen ängel. Är ingen figur med vingar. Nej, jag vet det. Urs urs urs. Jag vill fortfarande bara spy på mig själv. Fick jag bestämma skulle det inte vara såhär längre. Fan för mig, fyfaan för mig!

Problem Problem Problem Problem ordet verkar tillhöra mig, som ett smeknamn. Allt är så fel och samtidigt så rätt. Fel. Rätt. Fel. Rätt. Fel. Rätt. Beslutsångest blandat med någon slags grumlig känsla i magen. Psykodelisk, jag har hört ordet, vet inte innebörden men sammanfogar det ändå med mig själv. Så är det alltid. Finner ett ord och äter sedan upp det. Jag.Jag.Jag.Jag.Jag.Jag. Egoisten i mig ropar. Men varför? Varför? Han Han Han Han. STOPP! NEJ! SLUTA! Så typiskt att jag ska finna mig själv med årestående problem, dom jag hade gjort mig av med. Trodde jag. Fel. Rätt. Fel. Rätt. Fel. Rätt. Om och om och om igen. Så typiskt. Så fruktansvärt irriterande typiskt. "Snäll Elak Beskyddande & Gullig" trolig ubåt cornelia.

Seriöst. Är väldigt avundsjuk på det motsatta könet idag. Väldigt. Sitter här och viker mig dubbelt av smärta (tyck synd om mig). - De kan käka väldigt mycket och träna samtidigt utan att oroa sig över deras kurvor, för de har inga.- De behöver inte uppleva "veckan" varje månad.- De kan inte kämpa fram en hel bebis från ett hål i deras kropp.- Dom har det mycket lättare att jobba sig uppåt utan könsdiskriminering. - Behöver inte oroa sig för ormar om de behöver uträtta sina behov i skogen. Var lyckliga!