nu går jag och lägger mig med dom här tankarna. rätt åt mig.

(det sjuka är att jag saknar honom. vad det är jag saknar vet jag inte jag bara saknar för saknandets skull. men jag antar att det var för att tillvaron med honom var så svindlande. jag levde som betty spagetti. jag visste vad han ville och jag var med på att ge det. jag visste och han visste, så varför var det så otroligt fel?)den vassa sanningen är att jag vet vad som skulle hända. jag skulle fastna på samma spik än en gång. duscha varenda dag för att känna mig ren. och samtidigt som jag vet hur dåligt jag mådde vill jag inget annat än att hamna på samma plats. vad är det med mig? varför är jag så lätt att trycka ner? jag vill det här mer än något annat samtidigt som jag aldrig skulle kunna göra om det. förstår ni vilka problem jag skapar åt mig själv. det är som bäddat för d e p r i s s i o n e rjag saknar min Älskling. jag vill bara kunna sitta här och krama sönder den flickan. hon får det där konstiga att försvinna. saken är den att bara tanken av henne gör mig tårögd ända in till roten av ögat. jag vet inte varför. det bara finns där."saints who don't wanna be found."

Jag förstår inte att en människa kan vara så vilsen som jag är. Huxflux så har jag ändrat uppfattning om saker och ting. Börjar bli som den där människan jag inte ens tycker om. Känner mig piss elak mot allt levande. Vet inte vad det är med mig. Absolut ingen aning.Hur kommer det sig att man verkligen, verkligen , vill göra förbjudna saker? Springer runt och tror att jag skulle kunna förbi se saker. Det finns där mitt framför mig. Svindlar för tanken, mår illa över mig själv. Men jag vill, jag vill för att jag vet att det är fel . Kan det verkligen vara så farligt när man vet . Fel fel fel fel . Får jag gråta nu när allt är berättat?