Imorgon. lite läskigt när man tänker efter. vi firar tvåtusensju. snart fyller jag sexton. allting faller inte på plats, var tog all tiden vägen? jag sprang nyss runt med barbie dockorna i händerna och letade efter någon som ville leka. känns som om det var igår jag fick det rosa paraplyet med mimmi på. var det inte härom veckan som jag och mina älskade hundar skiljdes åt? ... nej det var väl helt enkelt inte det. men ändå har man alla dessa minnen av.. allt? (det var förr förra året vi sprang runt alla fyra. firade år tvåtusenfem. tyckte vi var så jävla stora. tretton och fjorton år gamla.) snart syns väl rynkorna runt ögonen också. om de inte redan gör det vill säga. läskigt hur fort allt går. jag vill inte att det ska göra det. jag vill vara liten igen. gå igenom allting och verkligen UPPLEVA. men det är väl försent nu. varför lyssnade man aldrig på de vuxnas goda råd? "var små så länge ni kan, lek så länge ni kan! för en dag då är det försent". försent...

jag undrar, vad händer egentligen sen efter det där sista andetaget? vill inte tänka såhär, för tidigt... för tidigt helt enkelt. jag ser det svarta som kommer, men jag vill inte veta. tänker på honom och får ett lugn. jag kan ta det lugnt för det kommer inte hända på ett tag. men om?idag får jag träffa henne, den älskade. en konstig känsla trots allt. här jag jag suttit och längtat sönder mig när hon finns inom en mil ifrån mig. inte långt alls. men det är just den där känslan av att jag inte KAN träffa henne. imorrn. ett nytt år. ytterligare ett år sedan.. nej jag får inte börja tänka på honom igen. snälla snälla jag vill inte! den tredje januari 2oo5 var den första dagen jag fick höra hans namn. tre dagar innan hade jag varit desperat. nu är det andra tider och jag har inte samma undran, samma längtan. jag har det jag vill ha.men visst kan man drömma ibland.Det kunde jag iallafall förut...Jag visste inte att tiden mellan dig och mig kunde bli så stor. Att mina salta tårar som gråtits på din axel skulle torka. Jag visste inte att mina och dina drömmar, ja dom som vi delade på tillsammans, jag visste inte att du skulle krossa dom bit för bit. Jag trodde du var som jag, en sån som kunde se världen genom ett glas av mjölk. Men jag hade visst fel, det visade sig att den enda sättet du kan se världen är genom dig själv och igenom dina egna ögon.Som en piruett av dolda känslor, du snurrade mig en gång kan du inte göra så igen? Låt mig få se världen rulla för mina ögon, låt mig få svindla av rädsla och falla hjälplöst i dina armar. Jag sätter mig i mitten av rummet, håller om mina ben och gömmer mina rödgråtna ögon och hoppas på att den som kommer in i rummet härnäst ska vara du. Så att jag än en gång får känna dina armar runt om mig, så att jag än en gång får sniffa din parfym och rysa av välbehag. Jag tittar på ditt kort, lägger undan det och tar upp det igen. Jo det är du, det är du med ditt leende. Jag önskar så att jag kunde känna hat, men allt mina tankar ger mig är din doft, din värme, dina ord och din ömhet. Alla säger att jag ska glömma dig, gå vidare, till och med mitt egna hjärta. Men jag kan inte, jag vill inte, jag vill stanna instängd i mina tankar med dig. (från ingenstans till idag)

en dag, sen får jag se henne igen. ska ner och göra te för trehundrasjuttioelfte gången. tror ni jag mår bra eller? eeh nee.. inte direkt faktiskt.

fem dagar på ett jullov som hittils varit en katastrof. fredag idag och visst har förkylningen lagt sig men fortfarande känner jag mig seg som en kola. ska satsa stenhårt (tänkte jag) på att vara helt frisk till nästa vecka, men vi får se hur det blir med det helt enkelt. Var och klippte/färgade håret idag vilket var grymt härligt att bli av med en bit osv. Hopplöst fall när allt känns så tomt och kallt.

visst, jag har allt kvar. yrseln och förkylningen men på något konstigt sätt känns det bättre.saknar henne något så otroligt! vill vara frisk nu nu nu! men det fungerar inte så.

går upp för backen, snubblar men återfår greppet om verkligheten. fortsätter min gång och låtsas som ingenting, för visst var det väl bara jag som märkte? ser inte kanten till dörrkarmen, trillar och allt mörknar. röster långt bort som skriker mitt namn. ögonen öppnas och runtomkring mig står ni, vad hände egentligen? mitt inre skriker nej nej, det är inte så jag vill ha det. hjärnan fantiserar om hur det skulle kunna vara och kroppen känner sig nollställt. nej ja kanske. nej ja kanske. nej ja kanske. vem vet?

jag har de här mardrömmarna hela tiden då jag sitter fastlås och själv ska ta mig loss. kjedjorna spänner runt mina handleder och blodet droppar ner på det kalla stengolvet. utan en aning var jag är springer jag upp för trapporna och snubblar varenda gång vid samma ställe, som om det vore en ledtråd jag inte minns. ditt kalla skri får mig att vända om. i förtvivlan letar jag bland spindlar som sticker deras giftiga gaddar i mig. bakom allt ont finner jag en dörr som är låst men jag har nyckeln, jag vet det. hinner inte få tag på den. allt svartnar och ådrorna på mina händer blir blåare. spindlarnas gift har nått sitt mål och jag försvinner bort.vaknar i min säng. förtvivlat letar jag efter dig bland täcket och kuddarna, i en evighet, tills jag förstår att allt bara var en dröm. igen.

jag har självömkan exakt hela tiden. jag är yr, känner skador i hela kroppen... tänk om jag är döende? jag vet att jag inte är det men tanken får mig... den får mig så rädd. jag slutar andas för ett kort tag men återfår livet på en kort sekund. jag saknar henne så.