Solen sken faktiskt idag, otroligt. Dagarna segar sig fram utan någonting att göra, mesta dels sittande vid annehill. Imorgon blir det iallafall lite andra bullar. Hoppas på vacker väder då jag för tillfället inte äger ett enda par långbyxor (som ser vettiga ut). Får bli till skolstarten?

Vill ha pengar, massor av pengar. Men de som inte jobbar kan inte begära så mycket antar jag ?

Okej, båtturen blev kanske inte så där grymt lyckad pga. vädret men mysigt var det trots allt. Kom hem och bara njöt av dagarna i ensamhet med chill kväll efter chillkväll. Filmtittande och chips ätande. Fredagen återlämnade mina föräldrar till vårat nystädade hus och kvällen blev trots många om och men helt okej. Finns inte mycket att göra här i bålsta, det är en självklarhet. Får helt enkelt göra det bästa av det hela.

Vrider mig av ångest varje dag jag stiger upp i medvetande att dagen snart är kommen så mitt "nya liv" börjar. Eller nystart? Jag vet absolut inte vad jag ska kalla det!! Satt och fyllde i en hel bunt med papper om hurvida vilket språk jag skulle välja (inget) osv. inte roligt alls! Alla ser det här med gymnasiet som ett äventyr, en nystart, en glad sak. Alla förutom jag? Jag vill inte, som att hoppa från tian, jag vill bara vända mig om och klättra ner igen. Vågar inte. Jag får försöka göra så gott jag kan helt enkelt. Mycket planering lär det iallafall bli. Bussresa fram och tillbaka från Bålsta till Uppsala och från Uppsala till Bålsta. Vill egentligen inte bosätta mig där, är rädd för vad som kommer finnas / inte kommer finnas när jag återvänder. Får bara hoppas på det bästa.

Men än så länge är det ett tag kvar. Och på den lilla tiden ska jag försöka spendera så mycket tid som möjligt med de här i bålsta. På tisdag t.ex ska jag åka in till Staden med min älskling och min andra älskling för att se på The Simpsons Movie. Dubbeldejt kallar vi det. Mysigt.

Sen får vi helt enkelt se vad som händer och fötter.

Bye bye for so long.

Nu har min pojke återvänt hem och hur nice är inte det? Inte för att dagen blev så himla lyckad, men såhär i efterhand finns det ingenting att göra åt.

 Bl.a. Gick min mobil, dator och ipod sönder och det känns som om det räcker som förklaring.

Nu drar jag och älsk till skärgården framtill torsdag och hoppas ni här hemma får det bra. Simma lugnt.

Helt sjukt, S Cornelia H har lyckats få färg på kroppen. Otroligt. Eller det skulle vara otroligt för cirka ett år sedan? Men inte nu. HAH!

Sthlm får vänta några timmar, rättare sagt fram till tjugo i tre då min prins inkommer till Strömkajen halv fyra. *yippie, suck* Så sålänge ligger jag i solen och glassar. Ring om ni har något på hjärtat <3

Dagen har vänt alla mina sínnen åt rätt håll. Plötsligt kan jag känna dofterna av sommaren, känna alla känslor och alla intryck. Plötsligt är jag nöjd. Kan inget mer än att längta till imorgon när jag får träffa min lilla prins igen. Trots att det inte alls varit många dagar, trots att vi varit ifrån varandra längre förut, känns det här gången mycket mer speciell. Plötsligt inser jag vad de menar, de där som känner kärleken. Man kan vara nykär trots att det gått flera dagar, trots att månader har passerat. Jag måste bara lära mig hur jag ska handskas med saker, lära mig att jag inte alltid får som jag vill och främst lära mig att lyssna mer ordentligt på vissa saker.

Livet ligger framför mig och ändå grämer jag mig över dagarna som gått. Varför? Varför är jag så gammal när jag är så ung? Jag är i ungdomen och

sörjer barndomen. Inse Cornelia att du måste ändra inställning till livet. Inse att du måste vara positiv för att få positiv respons. INSE

Kiss and make up.

Jag saknar Alexander, även om han bara varit borta några dagar och vissa inte träffat sin pojkvän på flera veckor. Jag saknar och orkar inte vänta på att min lördag ska komma. Vill inte att planer ska komma och förstöra. Vill ha dig här. Vill ha dig här nu och inte om 3 dar. Jag saknar dig.

http://meay.diinoweb.com/files/MEAY%40PA%20-%20%20Hey%20There.mp3 - its what you do too me

Hur många dagar har det inte varit såhär nu? Vardagligt klagande. Spelar egentligen inte någon roll vad det är jag gör, jag gör det helt enkelt fel. Inte har jag engagerat mig och inte har jag brytt mig om. Vad är det då jag har gjort? Varför ser dom inte? Varför måste jag alltid gå till överdrift för att de ska upptäcka? Jag är trött på det här, och kan inte göra NÅGONTING för att göra det till det bättre.

Äntligen har värmen fått en spark i baken och upptäckt att vi frysit i lilla bålsta. Så otroligt skönt att bara schteka i solen idag. Hela helgen överhuvudtaget har varit skön, trots att jag saknar min pluttisnutt. Tjejkväll, myspys framför TV:n med tjejjorna osv. Så otroligt skönt att bara slappna av för en stund. Speciellt med er.

Men trots att jag är glad att jag har vad jag har och fortfarande lever är det någonting som brister, någonting som inte solen kan värma upp. Att jag själv inte kan förklara VAD som är fel är inte ovanligt. Det bara finns där jämt och ständigt som ett konstant stickande. Så även när allting känns så där uppblåstbart vackert finns det ändå någonting som är fel.
Jag vet inte om det bara är jag som inbillar mig, jag som bestämt mig för att någonting alltid ska vara fel, eller om det verkligen finns där.

Som en oändlig ångest.

Allt jag vill är att ha min älskling här, kura ihop mig i hans famn och bara sova för en liten stund. Att bara känna den tryggheten.