egentligen förstår jag inte varför jag fortsätter när jag vet att det bara kommer att gå fel. jag har väl helt enkelt svårt för att låssa på förhoppningarna. ser mig omkring och alla verkar få tur. det verkar nästan som om jag bara ska sitta här brevid och ... acceptera att "jaa såhär är läget, helt enkelt". men hallå där, stopp ett litet tag! i vilken världsdel skulle jag det? jag kan inte acceptera saker som inte ingår i mina regler. så är det bara. jag önskar därför att detta år är ett år av lycka. att jag inte kommer få SÅ många nedgångar och att tiderna verkligen förändras på ett bra sätt. jag kan inte sitta på mitt feta arsle och hoppas på att saker ska gå bra. nu är det dags för förändring. långsam kanske men huvudsaken är att den existerar.så jag släpper dig nu. alla tankar och allt hopp. sången du lågt sjöng i mitt hjärta finns inte. den fanns aldrig i dået heller. ditt icke existerande hjärta kastar jag i marken och stampar på. leendet sprider sig och jag hör hur det krasar när min fot nuddar det röda lilla formade. jag hade många gånger frågat om det verkligen var såhär jag ville ha det. inte förens känslan överväldigar mitt sinne förstår jag att jag inte kunnat göra bättre utav saken. dags nu, jag använder inte längre kompass för att komma fram genom det snåriga träsket. låter ödet helt styra. kom inte och låtsas senare. det är såhär det alltid skulle ha varit. du kommer förstå det, en dag.

gråter fan över allt som bara e fel fel fel! igår var helt okej tills "slutet" av kvällen då jag helt plötsligt skulle jag hem å tråka. allt allt allt e fel.