.jag hade glömt hur det känns att sakna någon från roten ur benet. hur mång månader är det nu? beror detta på mig? hur kommer det sig att allt känns så fel, när det ska kännas rätt ? röda naglar på utnötta bokstäver. jag hade glömt vilket trolleri kärleken gör med en. nej, jag spiller inte mer tårar. men lyckans stig verkar inte gjort någon verkan på mig. jag börjar förstå nu, varför man aldrig ska ge någon man älskar löften. det är så svårt att hålla dom när det kommer till kritan. kanske borde jag ha sett detta tidigare. men det e svårt att veta när man är så oförstående som jag. så tillslut står man där, med svaret i sin hand och vet inte var man ska göra utav det. ljudvågorna som svallar i mina öron är tysta. nej det är jag som blivit döv. jag ser inte längre en betydelse i allting. tror bara vad som ska hända och väntar på att någon annan ska ta min plats. känns som om allt är rabbel. men jag vet att bokstäverna betyder för mig. någonstans..

jag längtar tills min förkylning är över. tänkte bara skriva ett till utav mina alster. Jag kastar glaset mot stenarna, munnen vill inte öppna sig och ögonen vägrar att hålla undan de frätande tårarna. Jag vill skrika att du bara ska försvinna och sluta göra mig illa men jag får inte, det är emot min lag och jag vet att det bara leder till ännu ett av våra såkallade tonårsbråk. Så jag ser istället glaset, i slow-motion, splittras mot de sylvassa stenarna och jag tänker att där, där din jävel. Det var mitt hjärta du fick mig att kasta. Sedan blir allt svart och du får mig än en gång att förlåta dig, dig och dina jävla misstag.

nu har man varit nere i gamla centrum. bytt byxor. fått kläder och är allmänt nöjd. bortsett från värken jag har. skulle verkligen kunna amputera bort den delen utav mig just nu. eller kanske inte, vill helst ha den kvar. funderar starkt på att göra någonting, fast jag vet att jag egentligen inte orkar. nej jag kan verkligen inte sitta här något mera just nu.for so long suckers.

Som ett handskrivet brev du fick när du var liten kastar du mig. Som om jag var obetydlig skrift som ändå inte betydde någonting i grund och botten.Och när du håller om henne och hon utan att veta om det sticker den vassa nageln i din rygg, så hoppas jag att du tänker på mig och hur det verkligen kändes i min rygg och mitt hjärta.Så som en snöflinga fortsätter jag singla ner, jag har trots allt en lång bit kvar tills marken, den hårda kalla marken, snuddar eller ens berör mig.Med trötta armar går jag tillbaka till den plats jag imorse för bara några timmar sen lämnade. Lägger mig på det havsblå underlaget. Jag har bestämt mig och väntar bara på ett under.Det är samma gamla visa.Ett undervattensland skapat av min livliga fantasi. Ett land utan addition, multiplikation eller subtraktion, det finns inget fel. Det finns bara en värld full av perfektion. Men plötsligt finns du bara där och jag vaknar med rivsår från mina egna naglar.Kan du inte bara försvinna och låta mig vara? JAG VILL INTE!

så jag har inte så mycket att säga. jag saknar sommaren när jag ser solen. tänker på de där varma sena nätterna tillsammans med er. saknar det något så otroligt. har bilder från den här sommaren fast klistrade vid näthinnan. midsommar. sommarjobbet. skövde. jimmy. badstranden. brännan. tågresan. anders. studsmattan. tältningarna. allt allt allt kommer tillbaka till mig sånna här dagar. skulle kunna berätta varje detalj utav rummen vi besökte. dofterna, ljuset, allt! längtar verkligen till i sommar nu. ska fan.. aah. det ska gå undan. det är det enda jag säger. jag saknar allting som har med sommaren att göra. tillochmed myggbätten. det är livet.hittade lite saker i datorn nu. saker som jag trodde jag hade raderat. men så finns de där. rakt framför mig. drar tillbaka mig till ett träsk jag för länge sedan besökte. men det gör mig ändå glad. att jag faktiskt klarat mig är ett bevis på att jag är stark nog för att leva.Jag älskar sättet du får mig att känna på. Hur du kan komma och bara le, hur varm jag blir utav att ha en som du i min närhet. Du får mig verkligen att känna mig trygg, som ingen annan kan. Och jag vet, att om mitt liv skulle brista och jag stod helt ensam så skulle du ändå finnas. Eller jag hoppas i alla fall att du vet att du kan räkna med mig på det sättet. Du kan verkligen få mig att känna mig vacker mitt i all trasighet. En sovande Törnrosa bland en massa rosenrött, min dröm sessa. Du vet, långt inne att jag älskar dig.Som en ton ur Shakira blandat med PNTS vackralåt får du mitt hjärta att gå från det ena till det andra. Du får mitt vatten att slå svallvågor mot de hårda väggarna inom mig.Jag vaknar inte längre gråtandes, nej jag vaknar med ett leende på läpparna.Det leendet har jag för mig själv, jag vill inte att någon annanska få veta min egna lilla hemlighet. Min hemlighet om att du betyder för mycket för mig.

så gick man upp och var ungefär inte alls mycket friskare än igår. känns helt fel att vara sjuk på ett lov, men så är det bara. blir lite små putt på vissa saker men, jag orkar liksom inte ens lägga manken till att bry mig. hade hoppats på att vara. frisk? eller iallafall friskare. men det var väl som om hoppas på snö. omöjligt. saknar fortfarande alla så hemskt mycket. grymt irriterande men, det blir iallafall ett kärt återseende när jag väl får träffa dom. pratade med syster igår. eller imorse. klockan var halv tre så, det var på småtimmarna. märks att varken hon eller jag mår bra. såklart sa jag ingenting. nej jag vågar bara inte stå för vissa saker. men jag tycker verkligen synd om henne. jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv, nej. men hon är tjugo och vet fortfarande inte var någonstans hon vill. kändes iallafall bra att hon ringde MIG. även om jag är den yngste så ringde hon MIG.hur ska man kunna leta sig fram igenom den bäcksvarta natten när man är uppe i det blå och samtidigt nere i helvettet? jag drömmer så konstigt ibland. du är där men samtidigt inte närvarande. de svarta kuddarna vi hoppar på går så lätt sönder. jag faller ofta. jag talar i gåtor det är jag medveten om. men på något sätt förstår du.