Imorgon. lite läskigt när man tänker efter. vi firar tvåtusensju. snart fyller jag sexton. allting faller inte på plats, var tog all tiden vägen? jag sprang nyss runt med barbie dockorna i händerna och letade efter någon som ville leka. känns som om det var igår jag fick det rosa paraplyet med mimmi på. var det inte härom veckan som jag och mina älskade hundar skiljdes åt? ... nej det var väl helt enkelt inte det. men ändå har man alla dessa minnen av.. allt? (det var förr förra året vi sprang runt alla fyra. firade år tvåtusenfem. tyckte vi var så jävla stora. tretton och fjorton år gamla.) snart syns väl rynkorna runt ögonen också. om de inte redan gör det vill säga. läskigt hur fort allt går. jag vill inte att det ska göra det. jag vill vara liten igen. gå igenom allting och verkligen UPPLEVA. men det är väl försent nu. varför lyssnade man aldrig på de vuxnas goda råd? "var små så länge ni kan, lek så länge ni kan! för en dag då är det försent". försent...

jag undrar, vad händer egentligen sen efter det där sista andetaget? vill inte tänka såhär, för tidigt... för tidigt helt enkelt. jag ser det svarta som kommer, men jag vill inte veta. tänker på honom och får ett lugn. jag kan ta det lugnt för det kommer inte hända på ett tag. men om?idag får jag träffa henne, den älskade. en konstig känsla trots allt. här jag jag suttit och längtat sönder mig när hon finns inom en mil ifrån mig. inte långt alls. men det är just den där känslan av att jag inte KAN träffa henne. imorrn. ett nytt år. ytterligare ett år sedan.. nej jag får inte börja tänka på honom igen. snälla snälla jag vill inte! den tredje januari 2oo5 var den första dagen jag fick höra hans namn. tre dagar innan hade jag varit desperat. nu är det andra tider och jag har inte samma undran, samma längtan. jag har det jag vill ha.men visst kan man drömma ibland.Det kunde jag iallafall förut...Jag visste inte att tiden mellan dig och mig kunde bli så stor. Att mina salta tårar som gråtits på din axel skulle torka. Jag visste inte att mina och dina drömmar, ja dom som vi delade på tillsammans, jag visste inte att du skulle krossa dom bit för bit. Jag trodde du var som jag, en sån som kunde se världen genom ett glas av mjölk. Men jag hade visst fel, det visade sig att den enda sättet du kan se världen är genom dig själv och igenom dina egna ögon.Som en piruett av dolda känslor, du snurrade mig en gång kan du inte göra så igen? Låt mig få se världen rulla för mina ögon, låt mig få svindla av rädsla och falla hjälplöst i dina armar. Jag sätter mig i mitten av rummet, håller om mina ben och gömmer mina rödgråtna ögon och hoppas på att den som kommer in i rummet härnäst ska vara du. Så att jag än en gång får känna dina armar runt om mig, så att jag än en gång får sniffa din parfym och rysa av välbehag. Jag tittar på ditt kort, lägger undan det och tar upp det igen. Jo det är du, det är du med ditt leende. Jag önskar så att jag kunde känna hat, men allt mina tankar ger mig är din doft, din värme, dina ord och din ömhet. Alla säger att jag ska glömma dig, gå vidare, till och med mitt egna hjärta. Men jag kan inte, jag vill inte, jag vill stanna instängd i mina tankar med dig. (från ingenstans till idag)