går upp för backen, snubblar men återfår greppet om verkligheten. fortsätter min gång och låtsas som ingenting, för visst var det väl bara jag som märkte? ser inte kanten till dörrkarmen, trillar och allt mörknar. röster långt bort som skriker mitt namn. ögonen öppnas och runtomkring mig står ni, vad hände egentligen? mitt inre skriker nej nej, det är inte så jag vill ha det. hjärnan fantiserar om hur det skulle kunna vara och kroppen känner sig nollställt. nej ja kanske. nej ja kanske. nej ja kanske. vem vet?

jag har de här mardrömmarna hela tiden då jag sitter fastlås och själv ska ta mig loss. kjedjorna spänner runt mina handleder och blodet droppar ner på det kalla stengolvet. utan en aning var jag är springer jag upp för trapporna och snubblar varenda gång vid samma ställe, som om det vore en ledtråd jag inte minns. ditt kalla skri får mig att vända om. i förtvivlan letar jag bland spindlar som sticker deras giftiga gaddar i mig. bakom allt ont finner jag en dörr som är låst men jag har nyckeln, jag vet det. hinner inte få tag på den. allt svartnar och ådrorna på mina händer blir blåare. spindlarnas gift har nått sitt mål och jag försvinner bort.vaknar i min säng. förtvivlat letar jag efter dig bland täcket och kuddarna, i en evighet, tills jag förstår att allt bara var en dröm. igen.

jag har självömkan exakt hela tiden. jag är yr, känner skador i hela kroppen... tänk om jag är döende? jag vet att jag inte är det men tanken får mig... den får mig så rädd. jag slutar andas för ett kort tag men återfår livet på en kort sekund. jag saknar henne så.