Innerst inne vet jag att det är fel av mig, det är inte ditt fel det vet jag... men jag kan absolut inte hålla mig ifrån att vara sådär äckligt irriterad på dig. Så fort ditt ansikte uppenbarar sig i mina tankar ser jag rött, jag vill riva bort dig från min näthinna, vill aldrig mer se dig... hela du påminner mig om någonting jag helst vill glömma bort. Aldrig se tillbaka. Aldrig.

Kanske borde jag inte bry mig, kanske borde jag bara radera alla tankar, alla minnen, alla påminnelser. Det går inte, går aldrig, hur jag än försöker finns de alltid där dagen efter. Jag behöver något nytt, behöver andas, behöver få vara ensam, behöver få tid, behöver behöver behöver. Nej, jag kräver.

Det här kommer sitta långt långt långt in, sådär långt in så att jag om några månader fortfarande kommer bli påmind, fortfarande kommer se bilder. Jag kvävs av mig själv, håller andan och försöker se bortom saker och ting, men du har förstört allt vad jag kallade förtroende. Äckligt, äcklad.

gömmer mig bakom musikens tunna väggar

Sitter och väntar på att gossip girl ska börja, bara ynka tio minuter kvar. Känns hur skönt som helst att bara sitta och lyssna på Lasse Lindh - Svenska hjärtan, dricka kaffe, filosofera och främst - att vara helt ensam hemma. Jag nästintill gråter av lycka. Musiken får mig dessutom att känna hopp, känna sommar, känna värme, känna kärlek - allting som jag brukade känna då jag inte visste vad framtiden väntade, innan jag träffade någon som förstörde i princip hela mitt sätt att se på kärlek. Men det är lugnt har jag kommit fram till, det gör ingenting! För samtidigt byggde du upp någonting som inte fanns där förr. Tack sötnos (förstå ironin)

Idag fick jag äntligen träffa Linnea, kändes så underbart skönt att få se henne, krama henne, bara få prata med henne. Det fick mig att känna lycka igen. Dessutom vill jag bara berätta för trion att jag är så otroligt glad att jag känner er, att jag har er, att ni finns - och såklart att jag hoppas att ni vet att jag finns här, hela tiden och jämt, för eran skull! Tack tack tack, jag kan aldrig visa er vad det betyder. "ett stort rött hjärta" - som bultar för er!  Vill även tacka N och L för att ni finns, ni vet att jag bara... det finns inga ord för hur mycket ni betyder. Nu börjar det här likna ett "Tack för att jag vann det här priset" - tal, lika bra att gå ner och koka kaffe då... Livet leker, sommaren är snart här med oss, och jag känner mig lite bättre än tidigare idag.

Känner mig så patetiskt överdriven. Sätter ett stort & på mig idag alltså. Idasöt fyller år och vad gör jag? Sitter och river mig själv till döds innombords inne på toaletten i skolan, den delen av världen jag hade lovat mig själv att aldrig visa mig svag i. I mitt huvud har jag för längesedan haft sönder min MA-lärare, rivit sönder honom i små små små pappersbitar och stampat lite lätt på honom. Så enkelt är det tyvärr inte, och jag kan inte heller beskylla honom för mitt dåliga resultat. Jag är under min egna nivå idag, har presterat ytterst lite men ändå känns det som om jag jobbat och slitit i jag vet inte hur länge. I mitt huvud är allting så lätt mitt i all komplikation, ändå gör jag allting så avancerat. När ska allting lätta från mina axlar? När ska jag helt och hållet få gå tankfri?

Jag förstår inte var min skrivförmåga försvann någonstans, tittar tillbaka på min gamla blogg som jag hade för hundradussintals månader sedan och blir bara mer och mer besviken på mig själv. Mer än halva mitt ordförråd har försvunnit ut i blanka intet, bara sådär. Hårt att bita i det sura äpplet och förstå att man kanske var mycket smartare förr... läs och förstå!

"Sitter här och tänker tillbaka till tiden med dig. Det finns ingenting jag kan ångra, allting är försent. Allting som var sagt, allting vi har gjort, allting måste raderas. Några få chanser är allt en människa får, varför skulle jag vara så speciell att jag skulle få en till? Det är dags att glömma och gå vidare, men jag vet att det aldrig kommer gå för mig. Jag har allting planterat längst in... dags att radera men papperskorgen är full. Dags att glömma, men jag vill minnas.

Så, ni frågar hur jag mår. Sanningen i allting är att jag absolut inte vet längre. " Jag är förkyld ", det är allt jag får fram. För vem orkar lyssna på en historia som är ner till knäväcket lång. Jag skulle kunna berätta hur det är att inte kunna somna på nätterna för att tankarna snurrar för fort, hur det är att vakna och önska att man aldrig hade somnat, hur det är att möta sin egna pappa och känna att han inte vet vem man är, hur det är att jämt gå på en skörtråd när man är rädd för att göra fel. Jag skulle kunna berätta allting men jag vågar inte, vet inte hur jag ska uttrycka mig. Ibland kan jag tro att jag upptäckt svaret, men jag glömmer lika snabbt som glödlampan tänts.
Jag är beredd på att någon ska väcka mig och bara berätta att allting ont har varit en mardröm, men det händer aldrig... jag får aldrig den turen. Nu vet jag att det finns människor som har så mycker mer problem än vad lilla jag har. Men jag kan ändå inte få bort den där känslan som ständigt förföljer mig .
Dags att blunda åt alla problem och sätta på mitt plastiga leende, dags att låtsas att allting är bra."

"Förnuft och Känsla", jag känner inte igen mig i någon av dom. Känner mig vilsen i pankakan helt enkelt. Idag har jag varit i skogen och lekt tillsammans med Ida, vettesjutton hur det gick för vårat lag men vi ställde iallafall upp för laget bortsett från vissa andra. Sedan bestämde jag mig för att åka buss till mitt andra hem och träffa Nadija. Väl där tjockade vi oss med mackor och ägg, sedan även kokosbollar och bananer...  hon åt pga den kommande veckan, jag åt pga mitt föredetta liv.  "Föredetta liv!?" tänker ni kanske, och jag kan bara förklara det kort på detta viset - jag känner inte längre igen den människa jag är i detta nu, jag kärleks-hungrar inte längre, kan vara elak mot människor fastän jag egentligen inte vill det, står upp för mig själv och andas luften som finns kring mig. I vanliga fall skulle jag alltså hålla käften och antagligen lida av syrebrist.

Nu sitter jag istället här med massor av möjligheter jag inte visste fanns, jag sitter här och den enda jag egentligen behöver ha överseende med är mig själv. Visst visst är det såhär en människa ska känna osv, men när allting upptäcks på en och samma gång blir det lite smått som en chock. En liten chock. "Aha, nu då", jag har inte den blekaste var jag ska ta vägen härnäst.

""inspärrad i en kärra på fyra hjul och du våldtar mina tankar om och om igen. "vad är det med mig? jag ska ha glömt dig vid den här tiden". bankande slag bakom mina revben, "jag vill inte vara i samma kropp som dom där tankarna!" skogen där utanför drar förbi mitt bilfönster, varför var jag tvungen att dumma ner mig i den där personen för? kan han inte bara låta mig vara! Plötsligt kommer allting tillbaka, hur han kunde kolla på mig.. sådär... hur hans kläder luktade, hur strävt men på samma gång lent hans hår var. Hur besatt han var i den där maträtten, eller hur dålig humor han hade. Allting slår mig, först med högern sen med vänstern för att senare bli sparkad i magen. Jag måste ut ur bilen.... letar efter fortast möjliga utväg... ingen, ingen alls.. jag får helt enkelt sitta här och bli nerslagen av mig själv.""

Väggarna runt omkring mig kryper sig tätare,

luften tjocknar och tankarna snurrar i ett.

Hjälpt mig ut, hjälpt mig att andas, hjälp mig att se klart.

Aldrig kan jag sätta mig ner och bara va,

allting måste vara enligt min livsplan.

Kom svep mig under fötterna.

Ingenting blir någonsin som man vill att de ska bli. Helst hade jag spolat tillbaka tiden och gömt mig vid varenda brott jag någonsin gjort, mina brott mot mig själv. Jag är trött och det känns inte som om mitt liv för tillfället leder någon vart. Allting kör ihop sig, allting slutar med ett enda stort förbud. Finns det ingen reset-knapp jag kan få trycka på?

Få se nu. Vi var lediga i torsdags så jag spenderade kvällen tillsammans med Liza och lite Ida+Paula. Riktigt mysigt. Kändes skönt att få sova tillsammans med Liza som på gamla goda dagar! I fredags... i fredags var jag hemma hos Liza igen, kollade på lite tecknade klipp osv, sedan följde M och Liza med hem till mig. Mamma skjussade ner dom och jag somnade med bums. Igår gick jag ner, efter att ha varit social mot familjen, till Lina och sedan "hem till" Bejja. Fick skjuss hem av Kalle och M kom hem till mig och sov. HAN sov, jag låg vaken hela natten - av mina anledningar.

Imorgon är det någon slags utedag och exakt ALLA sviker mig. Kommer sluta med att jag kommer helt själv. Riktigt besviken...tack!

Slutade vid tolv, eller egentligen vid halv tolv men sak samma. Skulle ha gått på något möte tillsammans med Robin A och lärarna men det blev inställt. Så då kilade jag upp och hem till Nadija. Så nu har jag tjockat upp mig med glass och ät allmänt tillfredställd med tillvaron. Senare ska jag träffa lite människor och ha en trevlig kväll, förhoppningsvis! Imorgon är det ledigt och allmänt härligt. Ska va lite trevlig mot nadija nu, tjollahopp!