Fortfarande känner jag mig skapligt förvånad över mig själv, kanske lite överdrivet förvånad sådär. Imorse när jag vaknade var en av de första gångerna som jag upplevde minnesförlust, jag visste att det någonstans långt bak i huvudet fanns ljusglimtar från gårdagskvällen men de gick otroligt segt för mig att se dom. Människor från här och var ringde och frågade hur jag mådde och jag hade ingen som helst aning om att jag pratat med dom under kvällen... men tydligen var fallet ett sådant.

Idag har det mesta runtomkring fallit. Pollen, blommor, regn, glåpord, frågor osv. I första hand har jag själv fallit, i mina egna ögon.

Vill ge ett extra tack till Ida, det jag sagt under dagen har bara varit sanningen och trots att du vägrar låta mig säga det säger jag det ändå : förlåt. Det är det minsta jag kan säga...