Skapligt fantastiskt att du fortfarande finns (från då till nu) i mina drömmar och tankar. Lyssnar på en lagom emotionell, skön, lugn låt och drömma om att ligga i dina armar och bara vara, en typisk dröm som aldrig kommer att inträffa. Kanske är det just därför jag drömmer om det konstant.

Det sjuka i min lilla historia är att modern min har alldeles rätt, MR.A är och förblir skitsnygg, och ja han är oersättbar, och ja han kommer krossa många hjärtan med det där ansiktet och med den där kroppen. Visst låter det som om jag precis förklarat mc Dreamy? Kanske beror detta på att han ÄR min MC Dreamy. SUCK SUCK SUCK! ...

Nja okej, sitter nästan i solen iallafall. Känner mig riktigt duktig som var sist i sängen igår och först upp ur den imorse. Vaknade vid halv tio och kände att med solen skinande genom fönstret kunde man inte bara somna om och låtsas som om allt var för tidigt. Så jag gick upp, bläddrade minst trettio gånger genom tv kanalerna, försökte få i mig min frukost (som senare hamnade i soporna, smakade bara torrt) och TILLSLUT fick jag lite sällskap.

Idag kommer Linn till bålsta och jag kanske möjligtvis ska spela kubb med åtminstone Ida och Kalle. Får se vad dagen ger för resultat.

Adios.

Måste bara säga det här, fort och kvickt,  sverige kommer aldrig toppa eurovision igen! Lika bra att inse det nu, faktiskt!

Fortfarande känner jag mig skapligt förvånad över mig själv, kanske lite överdrivet förvånad sådär. Imorse när jag vaknade var en av de första gångerna som jag upplevde minnesförlust, jag visste att det någonstans långt bak i huvudet fanns ljusglimtar från gårdagskvällen men de gick otroligt segt för mig att se dom. Människor från här och var ringde och frågade hur jag mådde och jag hade ingen som helst aning om att jag pratat med dom under kvällen... men tydligen var fallet ett sådant.

Idag har det mesta runtomkring fallit. Pollen, blommor, regn, glåpord, frågor osv. I första hand har jag själv fallit, i mina egna ögon.

Vill ge ett extra tack till Ida, det jag sagt under dagen har bara varit sanningen och trots att du vägrar låta mig säga det säger jag det ändå : förlåt. Det är det minsta jag kan säga...

Egentligen vet jag inte vad jag ska berätta om den här dagen, vad jag ska skriva, vad jag vill få ut. Allt var bra tills min broder ringde och var helt uppriven. Jag hamnade i total trans.

Nu.. nu ska jag ner till Lina. For so long, update tonight.

Urs va illa jag mår, av mig själv, av dig, av allt jag nu lyckats hitta för att stoppa in i munnen. En macka, choklad och druckit mjölk... jag mår illa! Måste försöka hitta någonting att göra, men allting står bara så stilla. (Kanske byta kläder, än en gång!?)

Det fåniga är att jag har en sak att göra, en sak som ligger tungt över mina axlar, mitt mediekunskaps-prov som äger rum imorgon. Jag kan absolut ingenting och total vägrar att öppna den där dumma boken. Det kommer ändå inte fastna, och dessutom har jag en dålig inställning till prov nu när jag fick IG på mattenationella.

Det känns som om det enda som varit positivt, utbildningssett, är att jag fick MVG i "slutbetyg" på svenskan. Jag hoppade faktiskt lite av lycka för en kort sekund.

Byta kläder - next destination.

Så jag gjorde det ändå, och här sitter jag och skäms med en kaffekopp mellan händerna och tankarna flygande lite varsom. Hjälpte dig ur din egna knipa och nu kommer ångesten. Varför är jag så snäll för? (du skulle aldrig göra detsamma för min skull, intesant?) Varför går jag på samma nit om och om igen?  (Trots alla distriktioner om att jag tofflar.) Varför tillåter jag mig själv att hamna i den här situationen? (fan fan fan!!!)

Antar att det är min desperation efter dig, antar att en del av mig fortfarande andas för dig. Ingenting kommer någonsin bli detsamma, aldrig.

Skapligt bra dag idag, trots allt. Kom till skolan där jag möttes av en stackars liten Ida, med ett underbart halsband hon fått av sin älskling... (så otroligt avundsjuk på deras relation!) Hade även idrott där jag som vanligt visade hur grymt dålig jag är på pingis, men vad gör man inte för "familjen". Kom sedan hem efter sisådär en kvarts powerwalk. Slängde mig på sängen, ville bara sova bort allting som börjar bitas så fort jag inträder mitt hem men icke... Nu sitter jag här och lyssnar på när "the oldies" sitter och små pratar om gamla minnen, i "the oldies" gruppen ingår min mamma, min moster och deras kusin (eller som jag säger ;min låtsas mormor). Hade hoppats på att få införskaffa en liten slant, men det skiter sig nog.

Har kommit in på en rätt knas period nu, låg och plannerade min bantningskur in i benmärgen... vaknade imorse och tvingade mig själv att dricka ett glas mjölk, insåg i skolan att jag faktiskt var tvungen att få i mig någonting så Linda M (söt) betalade en smörgås (som jag så gulligt lärt mig att säga istället för the M word.) åt mig. Drack även cola, vilket var ett stort minus i mina ögon. Nu har jag även tvingat i mig två koppar svart kaffe. Ni skulle ha sett deras förvånade blickar när jag tackade nej till kakorna de köpt, som om jag var duktig. Saken är den att jag vill inte vara såhär, vill inte vara en såndär som sitter och räknar kalorierna, vill kunna strunta i vad jag stoppar i mig - men jag måste få ett slut på det här. Annars kommer jag aldrig kunna bli nöjd över mig själv. Im so sorry.