Innerst inne vet jag att det är fel av mig, det är inte ditt fel det vet jag... men jag kan absolut inte hålla mig ifrån att vara sådär äckligt irriterad på dig. Så fort ditt ansikte uppenbarar sig i mina tankar ser jag rött, jag vill riva bort dig från min näthinna, vill aldrig mer se dig... hela du påminner mig om någonting jag helst vill glömma bort. Aldrig se tillbaka. Aldrig.

Kanske borde jag inte bry mig, kanske borde jag bara radera alla tankar, alla minnen, alla påminnelser. Det går inte, går aldrig, hur jag än försöker finns de alltid där dagen efter. Jag behöver något nytt, behöver andas, behöver få vara ensam, behöver få tid, behöver behöver behöver. Nej, jag kräver.

Det här kommer sitta långt långt långt in, sådär långt in så att jag om några månader fortfarande kommer bli påmind, fortfarande kommer se bilder. Jag kvävs av mig själv, håller andan och försöker se bortom saker och ting, men du har förstört allt vad jag kallade förtroende. Äckligt, äcklad.

gömmer mig bakom musikens tunna väggar

Sitter och väntar på att gossip girl ska börja, bara ynka tio minuter kvar. Känns hur skönt som helst att bara sitta och lyssna på Lasse Lindh - Svenska hjärtan, dricka kaffe, filosofera och främst - att vara helt ensam hemma. Jag nästintill gråter av lycka. Musiken får mig dessutom att känna hopp, känna sommar, känna värme, känna kärlek - allting som jag brukade känna då jag inte visste vad framtiden väntade, innan jag träffade någon som förstörde i princip hela mitt sätt att se på kärlek. Men det är lugnt har jag kommit fram till, det gör ingenting! För samtidigt byggde du upp någonting som inte fanns där förr. Tack sötnos (förstå ironin)

Idag fick jag äntligen träffa Linnea, kändes så underbart skönt att få se henne, krama henne, bara få prata med henne. Det fick mig att känna lycka igen. Dessutom vill jag bara berätta för trion att jag är så otroligt glad att jag känner er, att jag har er, att ni finns - och såklart att jag hoppas att ni vet att jag finns här, hela tiden och jämt, för eran skull! Tack tack tack, jag kan aldrig visa er vad det betyder. "ett stort rött hjärta" - som bultar för er!  Vill även tacka N och L för att ni finns, ni vet att jag bara... det finns inga ord för hur mycket ni betyder. Nu börjar det här likna ett "Tack för att jag vann det här priset" - tal, lika bra att gå ner och koka kaffe då... Livet leker, sommaren är snart här med oss, och jag känner mig lite bättre än tidigare idag.

Känner mig så patetiskt överdriven. Sätter ett stort & på mig idag alltså. Idasöt fyller år och vad gör jag? Sitter och river mig själv till döds innombords inne på toaletten i skolan, den delen av världen jag hade lovat mig själv att aldrig visa mig svag i. I mitt huvud har jag för längesedan haft sönder min MA-lärare, rivit sönder honom i små små små pappersbitar och stampat lite lätt på honom. Så enkelt är det tyvärr inte, och jag kan inte heller beskylla honom för mitt dåliga resultat. Jag är under min egna nivå idag, har presterat ytterst lite men ändå känns det som om jag jobbat och slitit i jag vet inte hur länge. I mitt huvud är allting så lätt mitt i all komplikation, ändå gör jag allting så avancerat. När ska allting lätta från mina axlar? När ska jag helt och hållet få gå tankfri?