Jag förstår inte var min skrivförmåga försvann någonstans, tittar tillbaka på min gamla blogg som jag hade för hundradussintals månader sedan och blir bara mer och mer besviken på mig själv. Mer än halva mitt ordförråd har försvunnit ut i blanka intet, bara sådär. Hårt att bita i det sura äpplet och förstå att man kanske var mycket smartare förr... läs och förstå!

"Sitter här och tänker tillbaka till tiden med dig. Det finns ingenting jag kan ångra, allting är försent. Allting som var sagt, allting vi har gjort, allting måste raderas. Några få chanser är allt en människa får, varför skulle jag vara så speciell att jag skulle få en till? Det är dags att glömma och gå vidare, men jag vet att det aldrig kommer gå för mig. Jag har allting planterat längst in... dags att radera men papperskorgen är full. Dags att glömma, men jag vill minnas.

Så, ni frågar hur jag mår. Sanningen i allting är att jag absolut inte vet längre. " Jag är förkyld ", det är allt jag får fram. För vem orkar lyssna på en historia som är ner till knäväcket lång. Jag skulle kunna berätta hur det är att inte kunna somna på nätterna för att tankarna snurrar för fort, hur det är att vakna och önska att man aldrig hade somnat, hur det är att möta sin egna pappa och känna att han inte vet vem man är, hur det är att jämt gå på en skörtråd när man är rädd för att göra fel. Jag skulle kunna berätta allting men jag vågar inte, vet inte hur jag ska uttrycka mig. Ibland kan jag tro att jag upptäckt svaret, men jag glömmer lika snabbt som glödlampan tänts.
Jag är beredd på att någon ska väcka mig och bara berätta att allting ont har varit en mardröm, men det händer aldrig... jag får aldrig den turen. Nu vet jag att det finns människor som har så mycker mer problem än vad lilla jag har. Men jag kan ändå inte få bort den där känslan som ständigt förföljer mig .
Dags att blunda åt alla problem och sätta på mitt plastiga leende, dags att låtsas att allting är bra."

"Förnuft och Känsla", jag känner inte igen mig i någon av dom. Känner mig vilsen i pankakan helt enkelt. Idag har jag varit i skogen och lekt tillsammans med Ida, vettesjutton hur det gick för vårat lag men vi ställde iallafall upp för laget bortsett från vissa andra. Sedan bestämde jag mig för att åka buss till mitt andra hem och träffa Nadija. Väl där tjockade vi oss med mackor och ägg, sedan även kokosbollar och bananer...  hon åt pga den kommande veckan, jag åt pga mitt föredetta liv.  "Föredetta liv!?" tänker ni kanske, och jag kan bara förklara det kort på detta viset - jag känner inte längre igen den människa jag är i detta nu, jag kärleks-hungrar inte längre, kan vara elak mot människor fastän jag egentligen inte vill det, står upp för mig själv och andas luften som finns kring mig. I vanliga fall skulle jag alltså hålla käften och antagligen lida av syrebrist.

Nu sitter jag istället här med massor av möjligheter jag inte visste fanns, jag sitter här och den enda jag egentligen behöver ha överseende med är mig själv. Visst visst är det såhär en människa ska känna osv, men när allting upptäcks på en och samma gång blir det lite smått som en chock. En liten chock. "Aha, nu då", jag har inte den blekaste var jag ska ta vägen härnäst.

""inspärrad i en kärra på fyra hjul och du våldtar mina tankar om och om igen. "vad är det med mig? jag ska ha glömt dig vid den här tiden". bankande slag bakom mina revben, "jag vill inte vara i samma kropp som dom där tankarna!" skogen där utanför drar förbi mitt bilfönster, varför var jag tvungen att dumma ner mig i den där personen för? kan han inte bara låta mig vara! Plötsligt kommer allting tillbaka, hur han kunde kolla på mig.. sådär... hur hans kläder luktade, hur strävt men på samma gång lent hans hår var. Hur besatt han var i den där maträtten, eller hur dålig humor han hade. Allting slår mig, först med högern sen med vänstern för att senare bli sparkad i magen. Jag måste ut ur bilen.... letar efter fortast möjliga utväg... ingen, ingen alls.. jag får helt enkelt sitta här och bli nerslagen av mig själv.""