Jag trodde jag hade kommit förbi den här fasen när jag mår som en överkörd kanin (dina ord gör inte direkt saken bättre).

Det är ett år sen jag kände den här känslan, som om allting runtomkring mig rör sig och jag står orörlig som en mittpunkt. Hatar det här, vill ta mig ur.

Jag förstår inte varför jag har så otroligt svårt vid att vara tolerant, min hjärna krashar så fort saker och ting inte är som jag vill att de ska vara. Så otroligt trött på mig själv. Vet inte hur många gånger jag har gått förbi spegeln idag och velat slå sönder människan som befinner sig mitt emot mig själv. Så otroligt trött. En plastikoperation skulle inte sitta fel just nu.

Egentligen handlar allt om att jag vill kunna starta om på nytt, glömma allt gammalt skit och bli lycklig igen. Problemet är bara att det gammla hinner ikapp och påminner mig om det som jag helst av allt bara vill radera ut ur min skalle. Jag orkar inte ta mig tid att gå igenom allting för att SEN kunna kasta det i soporna. Vill trycka på delete-knappen och aldrig se tillbaka, men jag har tydligen glömt bort var just den knappen sitter vilket är precis typiskt mig. Bara ännu ett tecken på att jag inte är mentalt redo än, redo för att glömma och gå vidare.

Trots att jag stött på allt nytt, allt fräscht, allt oväntat och allt jag velat ha är det ändå någonting som ständigt håller mig från att le helhjärtat. Hade det blivit som jag önskat skulle jag vid det här laget slutat bry mig totalt och kunnat skratta åt ditt fåniga lilla sätt att försöka få mig nedvärderad (jag hatar att du faktiskt lyckas just nu).

Kan alla mina hjärn-spöken bara försvinna, imorgon är sista arbetsdagen för den här veckan och jag vill mer än gärna ha förmågan att skratta resten av veckan. Kan någon snälla bryta den här förbannelsen?