Hopp. Så gårdagen blev totalt kaos. Jag har ingen aning om hur saker och ting är idag. Ingen aning om vad som kommer hända, allting känns  så långt långt borta. Som om det bara var en hemsk och jobbig dröm, men det var det inte! Jag kommer ta mig till verkligheten.

Jag gick hem till Nadija direkt efter skolan efter att ha haft ett prov som antagligen gick uruselt. Hemma hos Nadija var det lugnt, fram tills att hennes Morfar kom... jag tyckte det var lite små pinsamt att vara där när de har värsta familje reunion (?). Sedan skjussade "deras" pappa ner oss till stationen och Natta gjorde oss en liten tjänst. Tog bussen upp till mig och hamnade på Berget med stort B. Hade jätte mysigt, verkligen. Christoffer ringde och vi vandrade hem till honom för att göra HONOM en tjänst. Stod och pratade lite innan Nadija och jag vandrade vidare, nu var det nästan bestämt att Alex skulle komma hem till mig också. Så vi satte oss vid Annehill och kikade på lite småflickor som sprang runt med två killar, vi hade ingen aning om vilka dessa människor var. Efter en liten stund kom de två killarna och gjorde mig och Nadija sällskap, eller det var väl snarare jag och Nadija som blev DERAS sällskap. Småflickorna blev ledssna och kinkiga och gick därifrån. Efter ca en timme kom även Alex och inte långt efter det joinade Alexandra oss också. Så vi bestämde oss helt enkelt för att gå hem till mig. Där började vi köra Öl spelet, vilket aldrig är bra för min del. Såklart, eller snarare som vanligt, somnar jag in i djup sömn och missar en hel del fakta (som jag catchat upp idag). Vaknade av musik och höga röster och inser att jag fortfarande har besök. Så det är bara att stiga upp upp upp.

Det är ungefär nu någonting går fel. Otroligt fel. Jag hade ingen aning, som sagt, vad som hade hänt och tyckte allting var allmänt roligt. Sedan infaller det stora tunga som bara är jobbigt att till och med tänka på. Allting slutar i skrik och tårar, TRODDE jag! Nej. För mitt i all min ilska berättar Alexandra att Jocke ska komma. (Trevligt sällskap tänker jag) MEN SÅ VAR INTE FALLET! Så ofattbart, så äcklande, så så så... Nu vill jag bara hem till Klara och gosa ner mig i hennes gulliga bebis mage. Vill härifrån. Blir äcklad av att bara inträda mitt rum av den frätande lukten.

(Och som alltid tänker jag aldrig igen)