Mitt humör vandrade sig uppåt, nästintill högst upp på min humörsskala. Så får jag syn på en sån sak och jag blir illamående, nästintill sjuk i huvudet. Stod och skar sallad och kände hur tårarna ville leta sig fram, men jag höll mig... varför fälla tårar för något som inte spelar någon större roll. För det gör det inte, inte vad jag vet iallafall.. Blir så trött på mig själv.

 -------------------------------------------------------------------------------------------

Om problemet är sådant att det går att göra någonting
åt det finns det ingen anledning att oroa sig för det.
Om det å andra sidan inte finns någon utväg, någon
lösning, är det också meningslöst att oroa sig
eftersom man ändå inte kan göra något åt det.
Dalai Lama

-------------------------------------------------------------------------------------------

Någon som också känner sig nedstämd och behövd?

Sitter just för tillfället hemma hos nadija och deras underbara MAC. Snart hade vi tänkt röra oss ner till centrum för att inhandla lite fika, frukter, dryck osv för att skapa oss en till mysig picknick. Någonting måste man absolut göra när andra saker är på tok för varma för att syssla med.

Om jag har tur kommer mitt lilla hjärtetroll hem till mig idag, det vill säga Klara.. Världens bästa Klara. Det är någontin speciellt hos henne som får mig att vilja le åt minsta lilla sak. Så underbar, så otrolig.

Någonting i mitt liv står alldeles på tok för stilla. Har ingen aning om vad det handlar om, jag är inte olycklig eller så... bara allmänt rastlös. Samtidigt har jag ingen vidare lust att göra någonting i oro av att missa det jag väntat på. Vad det är jag är så exhalterad över vet jag inte ännu, men någonting är det och jag tänker inte ta några chanser.

Jag saknar Linn och hennes livliga skratt, tanken på att hon snart kommer hem får mig att vilja hoppa högt av glädje och skratt. Snart blir det nattpromenader och sömniga ögon igen. Kan knappt bärga mig.

Nu ska jag ta å dricka upp min kaffekopp och invänta Nadijas moder. Sedan ska jag höra av mig till Lina den fina. For so long lovers.