Aldrig förr har uttrycket "sopa under mattan" klingat så självklart som det gör nu. Jag känner på det, smakar det och andas det, en självklarhet. Allting jag på senare tid vandrat genom har jag upplevt, ångrat och just sopat under mattan. Jag har önskat och hoppats att ingen ska komma åt mig, skakat av mig det som tyngt mina axlar och låtsats som om ingenting har hänt.

Men även i skuggan lyser solen.

Gör mig en tjänst, berätta aldrig vad du finner bland allt damm...

Jag lyckades efter många om och men tvinga upp mig själv ur sängen. Har ingen aning om vad som hänt mig men jag vägrar gå och lägga mig på kvällarna vilket leder till att jag sitter uppe till 3-4-5 någon gång och när jag väl lagt mig till rätta och lyckas somna vill jag inte gå upp morgonen efter, det leder senare till att jag får en förfärlig huvudvärk. Någonting drastiskt måste hända, annars kommer mitt liv stupa (känns som så). Någon som har en idé om hur jag kan vända på mitt liv så att det blir lite glatt?

Ett annat problem som uppdagats är att mitt hår är... ja antingen är det ett stort ruffs eller så har det blivit min värsta mardröm = svintohår!!! (Ni vet när det är sådär torrt och äckligt innan man klipper sig!?). Har ingen lust att klippa av mig håret som jag så fruktansvärt hoppas på ska bli långt, men framtiden ser inte direkt ljus ut för mig. VARFÖR kunde jag inte ha ärvt lite hårkvalité!? Mitt hår är kortsagt tunt och tråkigt, tack så mycket för generna.

(Nu ska jag ner och ta mig ännu en kopp kaffe, har helt tappat räkningen om hur många jag har druckit ... tyck synd om mig!)