Kollade på "Fetman tog hennes liv" för ett tag sen och jag är fortfarande skräckslagen. Snacka om att den twistade upp min hjärna totalt. Nu tänker man inte på något annat. Dessutom kommer jag drömma mardrömmar inatt. Bilden av dom där gigantiska fettvalkarna är fastklistrad i min hjärna. STACKARS människa, fast visserligen valde hon sitt egna öde.

Jag kan verkligen inte förstå hur det kan gå sådär långt! Om det gällde en själv skulle jag sluta äta, svälta mig själv. Men när fettet försvinner, vart tar då all uttöjd hud vägen? Krymper det? Nej, min hjärna är helt uppe i varv nu. Efter att ha kollat på det där var jag grymt nära på att gå ut och ta en powerwalk, men så påmindes jag om kylan när jag var på väg ut för att byta om. Så jag gick och duschade istället.

Idag har inte mycket hänt. Förljde med Nadija till Arbetsförmedlingen efter skolan. Det var mycket roligt. Hon hade en "dejt" med en gubbe genom webcam. HA HA. Sedan bar det hem till henne och åt middag där. Mycket bra gjort Nadija, mycket mycket! Sedan redde jag ut "vad det nu var" med alexandra idag, det känns bra. Skönt att ha det ur världen. Så nu sitter jag här. Sitter och sitter. Känner mig bara.... tom igen. Tom på allting. Hela tiden. Varje dag. Varje timme. Varje minut, TOM! Jag är så otroligt trött på det. Kan det inte bara.... hända någonting!? Vad vet jag inte, men helst någonting kul och lyckligt. För jag är så trött. Trött på att vara TOM!

Snart kapar jag av mina ben. Efter kylan har de blivit så kli-iga. Har försökt med allting, lotion, gel osv... men ingenting funkar. Så nu sitter jag här och darrar för att hålla mig från att klia. Känns som om jag vill åt nikotinet i mina ben, förstår ni då hur jag menar?

Just nu sitter jag inne i en djup diskussion med Linn. Den handlar om olika SVIN vi träffat på här i livet, *förlåt mig* KILLAR alltså. Men vi kom fram till att tjejjer också är skit vid vissa tillfällen. Men långt från Killar. "hur gammal är din pojkvän EGENTLIGEN? Ring Linn & Cornelias ålderssnack för mer information, 07076******" Ungefär den nivån har vi just nu. Men samtidigt ska man inte dra alla med en kam. För alla är inte likadana.

Var på hälsokontroll idag hos skolsköterskan och bestämde mig. Sen bestämde jag mig igen tillsammans med Nadija söt. Tack för stödet. Nu kan vi hjälpa varandra. Kände mig jätte dum som skolkade sista minutrarna från matten, men jag tyckte inte jag hade någonting där att göra. Jag är ändå kass. Och hjälp får man ingen heller. Så, vad hade jag där att göra? Dessutom kommer jag inte kunna vara med på provet på onsdag eftersom att jag ska åka vid två. Det är ju ingen vidare ide att vara där i Tjugo ynka minuter? Tror ni själva att jag hinner göra två prov på den korta tiden? Mjaa, med ett uruselt resultat kanske. Sitter och drömmer mig iväg till en bättre plats. Kanske i någons famn. Men helst bara inte där jag står och trampar just nu.

Drömmer mig bort där mina ben inte kliar.

Nej jag håller inte med dig Alexandra när du säger att alla är likadana och att det inte finns en enda bra människa, jag känner ett flera stycken helt underbara människor. Inga namn nämnda, inga namn glömda. Men ni vet, förhoppningsvis, vilka ni är.

Blir så trött, man kan inte skämta med den här världen längre. För allting ska vara så über seriöst. Snart klarar jag inte det här längre. Det. Nej. Kan en dag sluta sämre än det här?

"är du ledsen så förstår ja dig.. är du glad så följer jag med dig och gör allt för att lyckan icke ska försvinna på ett långt tag tills ja inte mer kan hjälpa till är du arg så finns ja här för att prata och är 100 % seriös." Tack Ronny.

Okej, den här helgen har verkligen gått på mig. Känns som om alla mina stackars muskler är brända. I fredags bestämde Linn och Jag oss för att vi inte bara skulle sitta inne och vara tråkiga. Så först åt vi en mumsig middag med hennes familj, sen fixade vi iordning oss med hög musik och glatt humör. Vi åt även efterrätt. Sedan ringde en "kär gammal vän", jag vet inte riktigt vad jag ska kalla honom... men någonting åt det hållet antar jag. Vi gick hem till honom och stupade inte i våra sängar förrän vid tre på natten. Vaknade ändå relativt pigg och allärt. Gick upp och städade hela huset, hjälpte mamma att laga mat och tog sedan en lång lång lång dusch. Så igår fick jag träffa alla mina älskade släktingar, den delen jag tycker om alltså. När alla senare åkte härifrån ringde "en kär gammal vän" igen... eller kanske var det jag som hörde av mig. Jag vet inte riktigt. Slutade hursomhelst i något slags bråk om att jag hade fimpat någon i ögat, men det hade jag verkligen inte! Jag må vara blond, men helt fri från hjärnceller är jag faktiskt inte. Så jag och Linn blev utkastade, vilket inte var så farligt eftersom att jag skrattade hela vägen hem. Hon sov över hos mig och tillsammans tog vi tåget till Jakobsberg och mötte Ellinor, Linns jätte söta kompis. De skulle leta reda på en praktikplats, men hur det blev med det vet jag inte riktigt? Linn bjöd mig iallafall på både solning och macka, vilket passade jätte bra för mitt låga humör. Så nu kom jag hem och tog en lång KALL dusch för att svalka ner min rygg som är i faluröfärg pga mitt dåliga pigment. Får se om det lagt sig lite till morgondagen.

Men nu ska jag kila. Over and out.

Ja det var en av mina "repliker" i vårat lilla radioprogram. Sitter i skolan och väntar på att killarna ska sända live, måste ju jämnföra. Linn springer runtomkring mig och pratar om olika samhällsproblem. Det är SÅÅ kul *inte*. Men vi alla har ju olika skoluppgifter att lösa.. ska hålla ida sällskap lite...

FÖRLÅT LIZA MEN DET FUNKAR INTE FÖR MIG!

Så kom precis hem från en mysig kväll med Liza och Lina, sötnosarna själva. Jag blir helt galen på mitt humör som aldrig vill bestämma vilken nivå det vill ligga på. Den här dagen har varit full med problem, ännu mer pilar mot våran "kära" nya lärare. Tack för att du förstört lagandan. Hmm... Sen blir jag otroligt ledsen på mig själv att jag utsatt mig för fara. Att jag visat mig som en jag vet inte vad för andras ögon. Det börjar spåra ut, what am i suppose to do? Jag kan inte få bort texten som tydligen är skriven i pannan. Ändå är det jag som själv satt dit den.

Just nu saknar jag närhet, hmm undrar var jag fick tanken ifrån *Linn*. Fast ändå inte. Vet att jag klarar mig själv och att mina ben är stadiga nog att stå på . Men någonting saknas, någon att tänka på, någon att drömma om. Och för att vara ärlig känns det helt och hållet ensamt. Saknar systra mi också. Varför varför varför bor du i Kallhäll din stropp? Du gör ensamheten oumbärlig.. Nu ska jag fortsätta dricka upp mitt te och hoppas på att morgondagen blir en bra dag...

FÖRLÅT LIZA :P

Ibland hittar man saker. Som en nyckel till ett nyckel hål. Och allting faller på plats. Man får som en AHA-upplevelse. Just nu befinner jag mig i trans. Alla mina pusselbitar har fallit på plats. Nu är mysteriet löst. Inga mer ligga-vaken-och-tänka-på-varför kvällar, för nu finns det. Mitt framför näsan, bokstavligt talat. Det känns skönt, så otroligt skönt. Men tomt.

Varför gräver vi människor ner oss så lätt? Så fort vi får motgångar stannar vi och försöker vända, fastän det inte går. Vi försöker och försöker och försöker, men återvändsgränden återstår. Varför inte bara ta svärdet i handen och kriga tillbaka? För vi vet ju att på andra sidan finns det vi söker. Nu ska jag inte dra alla med en kam, för alla blir inte skrämda. Dom allra flesta tar faktiskt tag i svärdet och blir stora hjältar. Hjältar för oss andra, rädda. Jag vill vara en hjälte, jag försöker vara en hjälte, men jag vet att den lilla rädda fortfarande har sina rötter kvar i mig. Därför sitter jag här, trycker ner mig själv, och tror att det ska dämpa tystnaden. "I tried so Hard" japp, men det var till ingen nytta alls.

Sådärja, så var även den här dagen avklarad. Och det här är beviset på att jag överlevde gårdagen.