Ibland undrar jag hur jag klarar av att vara jag. Jag kan gå från hyffsat glad till den argaste myran i stacken. Jag tar snart ett psykiskt självmord och går in i trans. Allt allt allt har gått fel sen min kääääära farmoder satte sin fot i vårat hur. Det blev plötsligt dödsdömt. Ja självklart överdriver jag. Men jag känner mig så himla utanför.

Som om den magiska fen sitter på knä för häxan och totalt glömmer prinsessans existens. Och han, den såkallade tappra riddaren han sitter bara och kollar på. Den enda som visar att hon lider är den inlåsta prinsessan, och hon kan inte göra ett skit. Hon kan bara sitta på sin pall och vänta på att håret ska växa tillräckligt mycket så att hon kan ta sig ifrån det kalla fortet.

Förstår ni hur psykad jag blir av att vara här?

Någon djävel har satt upp en Vodoo bild på mig och kastar ständigt hårda pilar på mig. Inte nog med att jag praktiskt taget är INLÅST här hemma, okej det är i respekt men ändå, så ska även min FARMOR sova i samma hus som mig.. Nu tänker ni säkerligen att jag är världens elakaste människa och att alla farmodrar är jätte söta och snälla. Men sådant är inte fallet! Linn vet hela grejjen. Jag säger bara ; tyck snälla synd om mig (lite?). Jag orkar inte.

Min mamma är en av mina bästa vänner, ändå är vi så totalt olika varandra. En av anledningarna till att vi är bästa vänner är för att utan henne skulle jag inte funnits, och hu så världen skulle se ut då (skämtosido). Nej, hon är en god lyssnare... ehm till och från. Och väldigt smart... när det väl gäller. Hon är GRYM på att spendera pengar, och då menar jag värre än t.ex Linn. Men det bästa av allt är att jag Alltid Alltid Alltid VET att hon finns där. Och på din stora dag vill jag verkligen tacka dig! TACK.

Den här dagen har gått bra, so far... Känner mig nedstämt och stampad på. Det är aldrig kul att vara kring folk som förnedrar en, drar ner en i skiten och får en att känna sig helt totalt hopplöst misslyckad. (Lajz knows the story). Jag blir väldigt trött på människor väldigt enkelt. Speciellt om dom är som du.

Just nu går jag omkring i en kropp och låtsas leva. Känner mig helt tom på insidan och saknar den där känslan att verkligen verkligen verkligen bry sig om någon med hela ens liv som beskydd. Och när jag tänker blir allt så tyst, det finns ingenting där innuti. Bara tyst. Inte ens en gnutta avund. Ingen kämpeglöd. Bara tyst. Kanske är det därför jag alltid går omkring med musik i öronen, för att döva den tomma tystnaden. URS jag har blivit so emotionell på senare tid, why mama?

Please, take me away.