Ibland hittar man saker. Som en nyckel till ett nyckel hål. Och allting faller på plats. Man får som en AHA-upplevelse. Just nu befinner jag mig i trans. Alla mina pusselbitar har fallit på plats. Nu är mysteriet löst. Inga mer ligga-vaken-och-tänka-på-varför kvällar, för nu finns det. Mitt framför näsan, bokstavligt talat. Det känns skönt, så otroligt skönt. Men tomt.

Varför gräver vi människor ner oss så lätt? Så fort vi får motgångar stannar vi och försöker vända, fastän det inte går. Vi försöker och försöker och försöker, men återvändsgränden återstår. Varför inte bara ta svärdet i handen och kriga tillbaka? För vi vet ju att på andra sidan finns det vi söker. Nu ska jag inte dra alla med en kam, för alla blir inte skrämda. Dom allra flesta tar faktiskt tag i svärdet och blir stora hjältar. Hjältar för oss andra, rädda. Jag vill vara en hjälte, jag försöker vara en hjälte, men jag vet att den lilla rädda fortfarande har sina rötter kvar i mig. Därför sitter jag här, trycker ner mig själv, och tror att det ska dämpa tystnaden. "I tried so Hard" japp, men det var till ingen nytta alls.

Sådärja, så var även den här dagen avklarad. Och det här är beviset på att jag överlevde gårdagen.