Drar in allting som någonsin liknat mig själv. In In In, och kvar finns bara ett grått skal som en gång gick omrking levande. Bara tanken av att spendera imorgon i skolan känns så äckligt jobbigt, varför? "Kanske vore bäst om vi slutade umgås" vem fan vill höra det i all den här uppståndelsen? Har inte en tyst minut i min hjärna någonsin. Hela tiden kommer det upp saker som jag borde ha tänkt på för länge sedan. "Sluta tänk" Det GÅR inte, ingenting går nu längre. Vill bara lägga mig under täcket och känna den där levande värmen bestiga min kropp. Bara få vara varm, stänga ute den kyla jag lyckas skapa i mig själv. Bara få värma upp det salta som vill fukta ner mina kinder, vill bara få ut allting. Låtsas om att jag inte existerar.

Sluta tänka, sluta låta allting snurra runt i huvudet? Det går inte. 3 månader kvar och jag håller på att "förlora" dom. Tack vare mig, tack så jävla mycket cornelia.