Så, nu är det ungefär en kvart kvar innan hon fördärvar vårat hushåll. Tragiskt. Tragiskt. Tragiskt. Satt här för ett tag sedan och funderade på varför mamma reagerar som hon gör när min såkallade farmor komme och hälsar på.. Jag kom fram till att min moder kanske fortfarande försöker bli den där "extra dottern" som farmor alltid velat ha. Förstår hon inte att, även om det låter elakt så, kommer hon aldrig bli den. Det är inte så det ska vara enligt farmor. Egentligen orkar jag inte bry mig, det är bara själva grejjen hur hon behandlat mig och mina syskon under våran uppväxt som stör mig så otroligt mycket. Svårt att förklara. Nu ska jag gå och tvätta ur handfatet *yippey*.

Jag förstår inte varför mamma envisas med att bjuda hem henne när vi alla tycker att det är jobbigt. Man måste, under tiden hon är här, anpassa sig ständigt. Inte ha för hög volym på musiken, prata högre så att hon hör vad man säger, ständigt gå rak i ryggen och prata väl osv. Vem orkar med sånt 24/2? Visst är det mysigt att hon fortfarande lever, men hon är ingen farmor till mig. Det har hon aldrig varit, visst kanske det är så till synes, enligt blodsband osv. men inte enligt varken hennes eller mina känslor. Dessutom förstår jag inte hur mamma står ut! Det är alltid samma sak, ilskan blandat med städningen timmarna innan hon kommer, stressen in till duschen, och sen det där över vänliga leendet som hon på något sätt sminkar dit. Allting är så invant. Idag är det exakt två ynka dagar kvar innan jag fyller år och känslan av lycka finns inte där på grund av att hon ska komma. Kanske att den dyker upp igen, men när hon är här är precis allt tragiskt! Jag ser på henne och tänker "om några år ser jag förfan också ut sådär". SOM OM! Hon är ju förfan 65 år äldre än mig! Men som sagt, när hon är här tvistar hjärnan upp sig och skapar finurliga vägar för att virra bort mig.