i huvudet gör jag en nostalgitripp tillbaka. försöker i all deprission finna tröst genom att tänka vad som skulle hända om jag ändrade på saker och ting. "varför, det är redan försent!"underförstå mig inte, jag mår bra. jag mår fasen så bra. men jag kan inte se det lyckliga just nu. kan inte se varför alla människor bestämt sig för att le så fort man möter dem. jag skiter väl fullständigt i om dom använder collgate eller eller inte.

Det är dags att släppa alla hämningar,låta dig vandra vidare in till intet. Ett beslut, fattat av den som inte har tålamodet.Självklart har det alltid varit mitt fel,mina åsikter,mina tankar och mina självfördrivna ord som åstakommit allting. Inte längre. Klarar av galant att sitta i min ensamhet och låta den salta vätskan rinna över kanten.Ingenting har med dig att görasamtidigt som du är allt.Samtidigt som du var allt.

Så jag sitter här än en gång och känner mig allmänt nere. Vill inte vara såhär! Jag orkar inte! Vill bara sopa allting under mattan, men min mamma har lärt mig att ta tag i problemen. Problemet här är att jag inte hittar något problem. "Då är det väl bra" tänker ni, men så är det inte. Sen känner jag mig så dålig, när jag inte kan göra absolut någonting för att göra min mor på bättre humör. Hon är för tillfället precis likadan som jag. Eller jag är likadan som henne. Komplicerat. Så jag har spenderat hela min dag till att teckna. Teckna ledssna mörka människor och kluddra ner tänkvärda ord. Inga speciella lektioner då alla lärare är "sjuka". I stort sett bara träslöjd och musik, övriga lektioner har jag tecknat på. Har inte funnits någonting att göra. Tappar humöret om och om igen, plockar upp det och tappar igen. Sista gången blev då Simon skojjar till det om att han hatar mig. Visst visst, jag förstår mycket väl att han "drev" eller vad han nu gjorde, men det gör mig iallafall ledssen. Blev lite lessig på Emil också, för en grymt töntig sak som bara möglar i min hjärna. (tack J, tack snuttän, tack pälsklingen min)