Har suttit och kollat på tv sen klockan 9 imorse. Förstår inte varför jag inte får sova ut nu när jag ändå har lov. Troligen har det någonting att göra med alla tankar som snurrar runt i huvudet. Jag vill inte att det ska vara såhär. Jag vill bara vara glad. Bara vara glad. Visst har det en viss betydelse hur jag handlar i mitt liv, men mest skyller jag på de här tankarna. Satt och tittade på någon australiensk serie på tv och tänkte "så där är det exakt för mig!" om och om igen. Känner mig så jävla larvig. Men jag antar att det är så man gör, man speglar någonting utifrån sig själv. Nu ska jag snart, eller om en timme iallafall, ner och träna. Får se hur jag mår efter det. Förhoppningsvis får det mig att rensa tankarna. Kanske får det mig att må lite bättre. Egentligen, i grund och botten, vet jag inte vad det är jag klagar över. Ändå finns det där framför ögonen.

Alltid ska det vara så synd om mig själv. Men jag har ju allting. Allting förutom vissa enstaka saker. Enstaka saker, är det så mina problem stavas med andra bokstäver? Att det alltid ska bli såhär. Jag hoppar högt och faller hårt. Hoppar, faller. Raka motsattser till varandra. Hoppar, faller.Om jag själv fick bestämma skulle valet vara så enkelt. Sådär rosa glittrigt enkelt. Ingen sveda i huvudet eller några bitar hjärta i magen. Inga tankar på natten om hur saker skulle kunna vara. Så fort jag blundar ser jag fallande pilar. Som en påminnelse. Jag kan inte komma ifrån det här hur jag än gör. Jag kommer alltid tillbaka till det. Alltid tillbaka. Visst låter det deppigt? Mitt liv. Ändå är det inte det. Det är ett väldigt lyckligt liv. Det är bara de här enstaka sakerna som saknas. Ledssen på sig själv. Kan man vara det? För i sånnafall är det precis vad jag är. Ledssen på mig själv. Att jag aldrig kan hålla något i liv. Jag bestämmer mig alltid för saker, men lever aldrig upp till det. Om och om igen. Jag v ill bara spy på mig själv, jag hatar det här, hatar hatar hatar hatar hatar hatar så mycket som det går. Fan för mig, faan för mig! Känner mig sviken av den person som jag aldrig aldrig aldrig kan komma ifrån, mig själv. Jag hade i stort sett lovat mig själv att aldrig gå tillbaka till det här stadiet. Att aldrig återuppta det. Ände slingrar det sig upp i huvudet på mig. Förgiftad, igen. Kommer aldrig ifrån det här. NEJ! Jag måste fortsätta kämpa, kan inte släppa allting när jag kommit såhär långt. Måste vara lycklig. Måste måste måste måste!!!Men vågar jag verkligen lita på mig själv igen?Kärlek. Det finns överallt runtomkring mig. Ändå klagar jag över min ensamhet. Klagar om och om igen. Fast inte med ljud, utan ljudlöst i mina egna tankar finns klagomålen. Jag uttrycker dom inte, vet vilken pina det är att lyssna. Men de finns där, o ja! Tro inte att jag är någon "prinsessa på ärten" flicka. Nej jag är ingen ängel. Är ingen figur med vingar. Nej, jag vet det. Urs urs urs. Jag vill fortfarande bara spy på mig själv. Fick jag bestämma skulle det inte vara såhär längre. Fan för mig, fyfaan för mig!

Problem Problem Problem Problem ordet verkar tillhöra mig, som ett smeknamn. Allt är så fel och samtidigt så rätt. Fel. Rätt. Fel. Rätt. Fel. Rätt. Beslutsångest blandat med någon slags grumlig känsla i magen. Psykodelisk, jag har hört ordet, vet inte innebörden men sammanfogar det ändå med mig själv. Så är det alltid. Finner ett ord och äter sedan upp det. Jag.Jag.Jag.Jag.Jag.Jag. Egoisten i mig ropar. Men varför? Varför? Han Han Han Han. STOPP! NEJ! SLUTA! Så typiskt att jag ska finna mig själv med årestående problem, dom jag hade gjort mig av med. Trodde jag. Fel. Rätt. Fel. Rätt. Fel. Rätt. Om och om och om igen. Så typiskt. Så fruktansvärt irriterande typiskt. "Snäll Elak Beskyddande & Gullig" trolig ubåt cornelia.