Snart reser jag härifrån och glömmer allting för mitt eget bästa. Inte behöver det vara långt, bara bort från Bålsta. Så otroligt trött på vissa saker, bara vissa saker. De lägger sig platt över allting annat, förvärrar situationerna för övrigt och äter upp vad som finns att äta. Jag blir störd av det här, känner det själv. Inte kan någonting förbättra heller. Därför är jag så otroligt glad över att det finns människor som får mig att, iallafall för ett tag, glömma och få mig att tänka på annat.

Klagosånger överallt jag går, som tinnitus, som ett äckligt pipande ljud, som en infra röd stråle rakt in i hjärnan. Konstigt att jag går runt som en zombie, gör vad som ska göras, säger vad som behövs sägas, skrattar om det ska skrattas osv. Hopplöst känns det iallafall... inte ens det vackra solskenet kan rädda mig, inte ens lukten av grillad mat, ingenting. Inte ens min älskade systers sällskap och stöd. Ingenting.

Ikväll ska jag hursomhelst träffa min sötnos och flumbarnet Ida. Känns iallafall skönt att ha NÅGONTING in planerat för en gångsskull. Valborg lär bli hemma med Klara, kanske kan hon hjälpa mig bara lite grann...