Egentligen vet jag inte vad jag ska berätta om den här dagen, vad jag ska skriva, vad jag vill få ut. Allt var bra tills min broder ringde och var helt uppriven. Jag hamnade i total trans.

Nu.. nu ska jag ner till Lina. For so long, update tonight.

Urs va illa jag mår, av mig själv, av dig, av allt jag nu lyckats hitta för att stoppa in i munnen. En macka, choklad och druckit mjölk... jag mår illa! Måste försöka hitta någonting att göra, men allting står bara så stilla. (Kanske byta kläder, än en gång!?)

Det fåniga är att jag har en sak att göra, en sak som ligger tungt över mina axlar, mitt mediekunskaps-prov som äger rum imorgon. Jag kan absolut ingenting och total vägrar att öppna den där dumma boken. Det kommer ändå inte fastna, och dessutom har jag en dålig inställning till prov nu när jag fick IG på mattenationella.

Det känns som om det enda som varit positivt, utbildningssett, är att jag fick MVG i "slutbetyg" på svenskan. Jag hoppade faktiskt lite av lycka för en kort sekund.

Byta kläder - next destination.

Så jag gjorde det ändå, och här sitter jag och skäms med en kaffekopp mellan händerna och tankarna flygande lite varsom. Hjälpte dig ur din egna knipa och nu kommer ångesten. Varför är jag så snäll för? (du skulle aldrig göra detsamma för min skull, intesant?) Varför går jag på samma nit om och om igen?  (Trots alla distriktioner om att jag tofflar.) Varför tillåter jag mig själv att hamna i den här situationen? (fan fan fan!!!)

Antar att det är min desperation efter dig, antar att en del av mig fortfarande andas för dig. Ingenting kommer någonsin bli detsamma, aldrig.

Skapligt bra dag idag, trots allt. Kom till skolan där jag möttes av en stackars liten Ida, med ett underbart halsband hon fått av sin älskling... (så otroligt avundsjuk på deras relation!) Hade även idrott där jag som vanligt visade hur grymt dålig jag är på pingis, men vad gör man inte för "familjen". Kom sedan hem efter sisådär en kvarts powerwalk. Slängde mig på sängen, ville bara sova bort allting som börjar bitas så fort jag inträder mitt hem men icke... Nu sitter jag här och lyssnar på när "the oldies" sitter och små pratar om gamla minnen, i "the oldies" gruppen ingår min mamma, min moster och deras kusin (eller som jag säger ;min låtsas mormor). Hade hoppats på att få införskaffa en liten slant, men det skiter sig nog.

Har kommit in på en rätt knas period nu, låg och plannerade min bantningskur in i benmärgen... vaknade imorse och tvingade mig själv att dricka ett glas mjölk, insåg i skolan att jag faktiskt var tvungen att få i mig någonting så Linda M (söt) betalade en smörgås (som jag så gulligt lärt mig att säga istället för the M word.) åt mig. Drack även cola, vilket var ett stort minus i mina ögon. Nu har jag även tvingat i mig två koppar svart kaffe. Ni skulle ha sett deras förvånade blickar när jag tackade nej till kakorna de köpt, som om jag var duktig. Saken är den att jag vill inte vara såhär, vill inte vara en såndär som sitter och räknar kalorierna, vill kunna strunta i vad jag stoppar i mig - men jag måste få ett slut på det här. Annars kommer jag aldrig kunna bli nöjd över mig själv. Im so sorry.

Innerst inne vet jag att det är fel av mig, det är inte ditt fel det vet jag... men jag kan absolut inte hålla mig ifrån att vara sådär äckligt irriterad på dig. Så fort ditt ansikte uppenbarar sig i mina tankar ser jag rött, jag vill riva bort dig från min näthinna, vill aldrig mer se dig... hela du påminner mig om någonting jag helst vill glömma bort. Aldrig se tillbaka. Aldrig.

Kanske borde jag inte bry mig, kanske borde jag bara radera alla tankar, alla minnen, alla påminnelser. Det går inte, går aldrig, hur jag än försöker finns de alltid där dagen efter. Jag behöver något nytt, behöver andas, behöver få vara ensam, behöver få tid, behöver behöver behöver. Nej, jag kräver.

Det här kommer sitta långt långt långt in, sådär långt in så att jag om några månader fortfarande kommer bli påmind, fortfarande kommer se bilder. Jag kvävs av mig själv, håller andan och försöker se bortom saker och ting, men du har förstört allt vad jag kallade förtroende. Äckligt, äcklad.

gömmer mig bakom musikens tunna väggar

Sitter och väntar på att gossip girl ska börja, bara ynka tio minuter kvar. Känns hur skönt som helst att bara sitta och lyssna på Lasse Lindh - Svenska hjärtan, dricka kaffe, filosofera och främst - att vara helt ensam hemma. Jag nästintill gråter av lycka. Musiken får mig dessutom att känna hopp, känna sommar, känna värme, känna kärlek - allting som jag brukade känna då jag inte visste vad framtiden väntade, innan jag träffade någon som förstörde i princip hela mitt sätt att se på kärlek. Men det är lugnt har jag kommit fram till, det gör ingenting! För samtidigt byggde du upp någonting som inte fanns där förr. Tack sötnos (förstå ironin)

Idag fick jag äntligen träffa Linnea, kändes så underbart skönt att få se henne, krama henne, bara få prata med henne. Det fick mig att känna lycka igen. Dessutom vill jag bara berätta för trion att jag är så otroligt glad att jag känner er, att jag har er, att ni finns - och såklart att jag hoppas att ni vet att jag finns här, hela tiden och jämt, för eran skull! Tack tack tack, jag kan aldrig visa er vad det betyder. "ett stort rött hjärta" - som bultar för er!  Vill även tacka N och L för att ni finns, ni vet att jag bara... det finns inga ord för hur mycket ni betyder. Nu börjar det här likna ett "Tack för att jag vann det här priset" - tal, lika bra att gå ner och koka kaffe då... Livet leker, sommaren är snart här med oss, och jag känner mig lite bättre än tidigare idag.

Känner mig så patetiskt överdriven. Sätter ett stort & på mig idag alltså. Idasöt fyller år och vad gör jag? Sitter och river mig själv till döds innombords inne på toaletten i skolan, den delen av världen jag hade lovat mig själv att aldrig visa mig svag i. I mitt huvud har jag för längesedan haft sönder min MA-lärare, rivit sönder honom i små små små pappersbitar och stampat lite lätt på honom. Så enkelt är det tyvärr inte, och jag kan inte heller beskylla honom för mitt dåliga resultat. Jag är under min egna nivå idag, har presterat ytterst lite men ändå känns det som om jag jobbat och slitit i jag vet inte hur länge. I mitt huvud är allting så lätt mitt i all komplikation, ändå gör jag allting så avancerat. När ska allting lätta från mina axlar? När ska jag helt och hållet få gå tankfri?

Jag förstår inte var min skrivförmåga försvann någonstans, tittar tillbaka på min gamla blogg som jag hade för hundradussintals månader sedan och blir bara mer och mer besviken på mig själv. Mer än halva mitt ordförråd har försvunnit ut i blanka intet, bara sådär. Hårt att bita i det sura äpplet och förstå att man kanske var mycket smartare förr... läs och förstå!

"Sitter här och tänker tillbaka till tiden med dig. Det finns ingenting jag kan ångra, allting är försent. Allting som var sagt, allting vi har gjort, allting måste raderas. Några få chanser är allt en människa får, varför skulle jag vara så speciell att jag skulle få en till? Det är dags att glömma och gå vidare, men jag vet att det aldrig kommer gå för mig. Jag har allting planterat längst in... dags att radera men papperskorgen är full. Dags att glömma, men jag vill minnas.

Så, ni frågar hur jag mår. Sanningen i allting är att jag absolut inte vet längre. " Jag är förkyld ", det är allt jag får fram. För vem orkar lyssna på en historia som är ner till knäväcket lång. Jag skulle kunna berätta hur det är att inte kunna somna på nätterna för att tankarna snurrar för fort, hur det är att vakna och önska att man aldrig hade somnat, hur det är att möta sin egna pappa och känna att han inte vet vem man är, hur det är att jämt gå på en skörtråd när man är rädd för att göra fel. Jag skulle kunna berätta allting men jag vågar inte, vet inte hur jag ska uttrycka mig. Ibland kan jag tro att jag upptäckt svaret, men jag glömmer lika snabbt som glödlampan tänts.
Jag är beredd på att någon ska väcka mig och bara berätta att allting ont har varit en mardröm, men det händer aldrig... jag får aldrig den turen. Nu vet jag att det finns människor som har så mycker mer problem än vad lilla jag har. Men jag kan ändå inte få bort den där känslan som ständigt förföljer mig .
Dags att blunda åt alla problem och sätta på mitt plastiga leende, dags att låtsas att allting är bra."