Nu är det återigen dags för mig att skickas till mitt hemmagjorda lilla rehabiliteringshem. Som backup finns mina små änglabarn och pushar, det vet jag! Problemet är bara att det finns någonting som tar emot, något så otroligt hårt. Som ett stengrepp, jag vet inte vad!

   Imorgon blir starten på någonting nytt hoppas jag. Jag ska bannemig le för hela världen om det så ska vara. Inget mer depp, inget mer emotionellt, inga mer sura miner. Upp upp upp!!!

say goodbye to mr right

lock the door, turn out the light

pack your bags, leave this trap

run away, dont look back

see another day in each new sun

cuz your life has just begun

Hoppsansa, vaknade relativt tidigt för att vara en söndag. En självklarhet då man vet att älsklingsKlara finns i närheten för att göra en sådär överdrivet lycklig. Varför sitter jag då här? Jo, för att resten av familjen envist försöker bevisa att man faktiskt KAN vara ute trots att solen inte skiner på heltid... skitsnack!

   Igår var iallafall en relativt rolig kväll, samtidigt var den rätt annorlunda. Eftersom att alla i mitt hus hade bestämt sig för att se på fotbollen sprang jag över till Linn och satte mig där istället. Vi satt och småpratade lite innan vi bestämde oss för att vandra bort till K-backen för att se vad det var som försegick där, det kom nämligen musik på högsta volym därifrån. Så tillsammans med Simon gick vi dit för att kolla. Det var ett dansband och ett 40-tal fulla vuxna människor, egentligen hade vi ingenting där att göra. Vid en trapp satt två ensamma människor och pratade så vi gick dit med bestämda steg. De här två personerna visade sig vara minst lika fulla och glada i hågen, och väldigt pratglada. Så där stod vi, som fast, med iallafall en man som vägrade sluta prata.

   När fruarna till dessa män tillslut kom och lockade med mat fick vi tillfälle att vandra vidare. Jag och Linn ville visa vilka gentlemän vi var och följde Simon hem. Sedan vandrade vi vidare in i sommarnatten.

    Nedanför oss upptäckte vi ett tält med unga människor i, och eftersom både Linn och jag visade oss väldigt nyfikna igår kväll gick vi dit. Som jag förutspått var en av människorna en viss T som gått i samma klass som Linn en gång i tiden. Vi blev inbjudna till deras såkallade hem och satt där och småfnittrade. Utanför började det gå från "så mörkt som det kan bli" till ljusare och JaoLinn förstod att det var dags för att gå hem. Klockan visade 04.15 sista gången jag såg på den, så så värst mycket sömn har jag inte fått.

Idag vettesjutton vad som händer. Möjligtvis att jag vandrar för att träffa Ida lite senare, när brodern min + familj bestämt sig för att röra sig hemmåt. For so long ska jag ta mig en kopp kaffe och läsa lite bok UTE, för att bevisa att jag kan vara utomhus även fast solen inte skiner 24/7.

Adjöss