Sitter hemma hos Nadija och har precis gått igenom lite blogg inlägg från min skövde resa som inträffade för cirka 3 år sen, samt min Italien resa tillsammans med konfa-gruppen. Känns som om det skulle ha kunnat inträffa förra året, men så tänker man en gång till och det träffar mig att jag vet precis vad jag sysslade med förra sommaren (ingenting som jag tänker ta upp nu och här).

Jag hade jätte svårt för att somna igår, Nadija vägrade sjunga en vaggvisa för mig så istället försökte jag intala mig själv att inte tänka på någonting... ingenting alls utan bara försöka ställa in mig på att slappna av. Det gick inte så värst bra, för så fort jag blundade dök en väldigt välkänd jacka upp i min inre syn. En jacka jag förlänge sedan glömt bort. Så knasigt hur man kan hänga upp små små minnen på alla möjliga konstiga saker. När jag väl blivit av med min jack-fas så dök någonting annat upp i mitt minne. För ett litet litet tag kände jag en doft som påminde om hur min farmor luktade och framför mig såg jag hur hon kom fram till mig och kramade om mig sådär hjärtlöst som hon brukade göra, skillnaden var att jag denna gång faktiskt kände den lilla kärleken hon gav. Jag kände hur hon såg mig och... nej det är så svårt att förklara såhär på text. Jag kände helt enkelt att jag faktiskt saknade henne... trots allt. Jag kunde inte heller väcka Nadija så jag fick helt enkelt lov att somna.

Vaknade rätt tidigt idag av att det kraffsade på dörren, men jag somnade om. Sedan vaknade jag återigen av att Natta var in till deras rum och hämtade datorn, sedan vaknade jag av att Nadija gick upp och än senare av att hon kom in i rummet. Då var det egentligen ingen ide att ligga kvar och försöka sova, så vi gick upp och åt frukost.

Idag vettesjutton vad som händer, men antagligen ska jag träffa Ida som varit alldeles för långt borta, nämligen på gotland. For so long, have a good time.

Konstiga saker händer i mitt liv, och utan att jag märker det själv förändras allting från gott till ont. Jag har på senare tid börjat se allting i grått, någon som kan förklara detta fenomen för mig? Ingenting som direkt har hänt, utan någonting som sakta kryper sig tätt intill mig. Om jag kunde skulle jag vända mig om och göra upp med detta "vad det nu är". Men när jag väl försöker försvinner det lika fort som jag vänt mig om... Vad händer egentligen?

Har precis dragit i mig en god middag gjord på .... sallad. Sitter fortfarande och funderar över det skumma samtalet jag hade idag. Kan man verkligen göra sådär, bara sådär? Bara en enkel fråga... (It goes in and out of my head, forward and back).

Regnet bara faller och jag känner hur allting lider mot sitt slut, hur sommarvärmen bara försvunnit ut i intet och därmed dragit med sig mitt humör. Antingen det eller något annat, vad vet jag inte.  Känner inte att jag hänger med.

Jag och Nadija kikade på hennes gamla dator idag, båda kom fram till att vi vill gå tillbaka i tiden då man inte visste någonting. Då allting var nytt och spännande, när hela livet låg framför fötterna. Allting börjar bli så invant, så vanligt, så naturligt. Ingenting förvånar en längre.

Well, ska kila ifrån datorn nu.. Orkar inte sitta här och deppa.

har precis haft en liten filmkväll tillsammans med Nadija. Först blev det den tecknade versionen av ringaren i notre dame och kort därefter ciderhus reglerna. Båda är på olika sätt sorgliga och såklart föll tårar. Patetiskt. Grät till och med till Girlilicius idag när de grät av lycka. Förstår inte riktigt vad som hänt med mig. Jag har blivit en känsloladdad människa med tårarna bakom ögonen kort sagt jämt.  Därför är väl låten som kommer hädanefter en slags ironi. "you never see me cry". Visserligen har jag gett upp mina utbrott som utspelats bland omgivningen. De senaste gångerna jag gråtit har faktiskt varit i min ensamhet. Mycket beroende på vad som hänt bara det senaste halvåret, mycket pga att Linn varit borta från mig.. jag vet inte vad.. skulle kunna komma på en hel lista med anledningar till varför jag gråtit. I grund och botten finns det bara en nummer 1. Nu vill både jag och Nadija sova, så jag får ge upp mitt skriveri. Hörs imorgon. Puss.

Sitter och väntar på att Mamma ska komma hemkörandes med Andrea och Adam i baksätet, samtidigt som jag starkt överväger att gå ner och göra ännu en kopp te. Det är trots allt regn idag och chai teét Mamma hittade blev över förhoppningarna.

Igår blev en lugn och mysig kväll. Först och främst kom Mamma hem från norrland. Satt och småpratade lite med henne över middagen innan jag gick iväg och mötte Nadija. Med lite smågodis och gott humör satt vi och pratade fram till 12 snåret. Jag lånade cykeln och cyklade hem. Kändes lite små konstigt att inte ha Nadija sovandes på madrassen brevid sängen, så i all uttråkighet skrev jag av mig lite. Fast jag känner dock att mina tankar och ord stakar sig i fingrarna på mig. Orden kommer inte lika lätt på papperet som det gjorde förr. Kanske är jag bara inte i den fasen.

Idag är det exakt fem dagar kvar tills Linn kommer hem från Skövde. Egentligen inte alls lång tid, men det känns verkligen som en evighet.

Nu blir det Te paus för mig, Au revoir.

Idag har varit en halvlugn dag. Har egentligen inte gjort någonting alls mer än att handla tillsammans med pappa. Gårdagskvällen blev väldigt mysig tillsammans med Lina och Nadija. Satt på Linas baksida och drack folle. Slutade med att Nadija och jag somnade hemma hos mig.

Äntligen har min mamma kommit hem, såsom jag längtat efter henne. Ändå kan jag inte hjälpa att längta tills de åker hemmifrån igen. Kanske för att jag ska få chansen att ta hand om mig själv, vilket inte alls händer ofta.

Låten får tala för sig själv...

Mitt humör vandrade sig uppåt, nästintill högst upp på min humörsskala. Så får jag syn på en sån sak och jag blir illamående, nästintill sjuk i huvudet. Stod och skar sallad och kände hur tårarna ville leta sig fram, men jag höll mig... varför fälla tårar för något som inte spelar någon större roll. För det gör det inte, inte vad jag vet iallafall.. Blir så trött på mig själv.

 -------------------------------------------------------------------------------------------

Om problemet är sådant att det går att göra någonting
åt det finns det ingen anledning att oroa sig för det.
Om det å andra sidan inte finns någon utväg, någon
lösning, är det också meningslöst att oroa sig
eftersom man ändå inte kan göra något åt det.
Dalai Lama

-------------------------------------------------------------------------------------------

Någon som också känner sig nedstämd och behövd?

Sitter just för tillfället hemma hos nadija och deras underbara MAC. Snart hade vi tänkt röra oss ner till centrum för att inhandla lite fika, frukter, dryck osv för att skapa oss en till mysig picknick. Någonting måste man absolut göra när andra saker är på tok för varma för att syssla med.

Om jag har tur kommer mitt lilla hjärtetroll hem till mig idag, det vill säga Klara.. Världens bästa Klara. Det är någontin speciellt hos henne som får mig att vilja le åt minsta lilla sak. Så underbar, så otrolig.

Någonting i mitt liv står alldeles på tok för stilla. Har ingen aning om vad det handlar om, jag är inte olycklig eller så... bara allmänt rastlös. Samtidigt har jag ingen vidare lust att göra någonting i oro av att missa det jag väntat på. Vad det är jag är så exhalterad över vet jag inte ännu, men någonting är det och jag tänker inte ta några chanser.

Jag saknar Linn och hennes livliga skratt, tanken på att hon snart kommer hem får mig att vilja hoppa högt av glädje och skratt. Snart blir det nattpromenader och sömniga ögon igen. Kan knappt bärga mig.

Nu ska jag ta å dricka upp min kaffekopp och invänta Nadijas moder. Sedan ska jag höra av mig till Lina den fina. For so long lovers.