Konstiga saker händer i mitt liv, och utan att jag märker det själv förändras allting från gott till ont. Jag har på senare tid börjat se allting i grått, någon som kan förklara detta fenomen för mig? Ingenting som direkt har hänt, utan någonting som sakta kryper sig tätt intill mig. Om jag kunde skulle jag vända mig om och göra upp med detta "vad det nu är". Men när jag väl försöker försvinner det lika fort som jag vänt mig om... Vad händer egentligen?

Har precis dragit i mig en god middag gjord på .... sallad. Sitter fortfarande och funderar över det skumma samtalet jag hade idag. Kan man verkligen göra sådär, bara sådär? Bara en enkel fråga... (It goes in and out of my head, forward and back).

Regnet bara faller och jag känner hur allting lider mot sitt slut, hur sommarvärmen bara försvunnit ut i intet och därmed dragit med sig mitt humör. Antingen det eller något annat, vad vet jag inte.  Känner inte att jag hänger med.

Jag och Nadija kikade på hennes gamla dator idag, båda kom fram till att vi vill gå tillbaka i tiden då man inte visste någonting. Då allting var nytt och spännande, när hela livet låg framför fötterna. Allting börjar bli så invant, så vanligt, så naturligt. Ingenting förvånar en längre.

Well, ska kila ifrån datorn nu.. Orkar inte sitta här och deppa.

har precis haft en liten filmkväll tillsammans med Nadija. Först blev det den tecknade versionen av ringaren i notre dame och kort därefter ciderhus reglerna. Båda är på olika sätt sorgliga och såklart föll tårar. Patetiskt. Grät till och med till Girlilicius idag när de grät av lycka. Förstår inte riktigt vad som hänt med mig. Jag har blivit en känsloladdad människa med tårarna bakom ögonen kort sagt jämt.  Därför är väl låten som kommer hädanefter en slags ironi. "you never see me cry". Visserligen har jag gett upp mina utbrott som utspelats bland omgivningen. De senaste gångerna jag gråtit har faktiskt varit i min ensamhet. Mycket beroende på vad som hänt bara det senaste halvåret, mycket pga att Linn varit borta från mig.. jag vet inte vad.. skulle kunna komma på en hel lista med anledningar till varför jag gråtit. I grund och botten finns det bara en nummer 1. Nu vill både jag och Nadija sova, så jag får ge upp mitt skriveri. Hörs imorgon. Puss.

Sitter och väntar på att Mamma ska komma hemkörandes med Andrea och Adam i baksätet, samtidigt som jag starkt överväger att gå ner och göra ännu en kopp te. Det är trots allt regn idag och chai teét Mamma hittade blev över förhoppningarna.

Igår blev en lugn och mysig kväll. Först och främst kom Mamma hem från norrland. Satt och småpratade lite med henne över middagen innan jag gick iväg och mötte Nadija. Med lite smågodis och gott humör satt vi och pratade fram till 12 snåret. Jag lånade cykeln och cyklade hem. Kändes lite små konstigt att inte ha Nadija sovandes på madrassen brevid sängen, så i all uttråkighet skrev jag av mig lite. Fast jag känner dock att mina tankar och ord stakar sig i fingrarna på mig. Orden kommer inte lika lätt på papperet som det gjorde förr. Kanske är jag bara inte i den fasen.

Idag är det exakt fem dagar kvar tills Linn kommer hem från Skövde. Egentligen inte alls lång tid, men det känns verkligen som en evighet.

Nu blir det Te paus för mig, Au revoir.

Idag har varit en halvlugn dag. Har egentligen inte gjort någonting alls mer än att handla tillsammans med pappa. Gårdagskvällen blev väldigt mysig tillsammans med Lina och Nadija. Satt på Linas baksida och drack folle. Slutade med att Nadija och jag somnade hemma hos mig.

Äntligen har min mamma kommit hem, såsom jag längtat efter henne. Ändå kan jag inte hjälpa att längta tills de åker hemmifrån igen. Kanske för att jag ska få chansen att ta hand om mig själv, vilket inte alls händer ofta.

Låten får tala för sig själv...