Nu har jag iallafall bestämt med Linn att vi ska åka in till storastaden imorgon. Handla lite kläder och dessutom löshår, nu ska det minsann bli av. Hoppas bara att det inte är för ingenting jag köper den. Vi får helt enkelt se.  Känner mig helt lam och orklös. Vädret är ju så sjukt tråkigt och ingenting finns det att göra åt saken. En typisk dag då man kan sova bort flera timmar. Allting är ändå så segt när man är vaken. Skönt att ha mina "svägerskor" som sällskap. As mysigt faktiskt, dricka kaffe, prata, gå ut med hundarna osv. Saknar mina systrar, men saker och ting är inte alls likadant tillsammans med dom av någon anledning. Kanske för att man inte kan vara lika öppen om hemligheter osv med dom. De ser mig som den tioåringen jag en gång var, fastän dom vet att fallet inte är sådant.   Känner ni någon gång den känslan av att man saknar en människa av helt fel anledningar? Att ni inte riktigt kan erkänna för omgivningen att ni faktiskt saknar just denna person? Flera dagar har jag gått runt och liksom, saknat i hemlighet? Nadija vet, det vet jag. Jag VILL inte ens sakna. Vill inte känna att allting är grått osv, åååååh jag blir så trött på mig själv. Dags att gå vidare från det här djupet, gå upp över ytan och se solen i allt grått. Dags att ta tag i mitt liv igen.... (men jag vågar inte). 

Vaknade precis upp hemma hos NAdija. VÄDRET ÄR KASST

Hej kära läsare... om jag nu har några (?).

Ligger förtillfället i min kära vän Nadijas säng och skriver ett litet nattinlägg då jag upptäckte att jag inte "hört av mig" på länge. Senaste tiden har egentligen inte varit någon speciell tid, bara "ligga framför datorn och kolla på film" tid. Har varken haft orken eller lusten till att göra någonting annat. Kollade precis på en sjuk film, eller snarare en hemsk film som heter The Other Boylen Sister. Urs urs urs, kan verkligen tänka mig hur allting var. URS!

Imorgon kommer min saknade älskling hem, Linn. Hon har varit borta nu i typ... 3 veckor? Känns iallafall som en evighet sedan jag såg hennes ansikte. En evighet sedan vi satt i grusbacken och ritade fina små M i sanden, vetandes om att vi inte skulle träffa varandra på farligt länge. Känns så sjukt, ännu sjukare kommer det kännas imorgon när jag har henne framför mig. Känner mig i all seghet och trötthet glad och förväntansfull, imorgon är en dag att längta till.

Saknar även en viss annan människa, en människa som hållt sig borta alldeles för länge... Saknar dig humor dude, kom hem snart va!?  Nämner inga namn så har jag inga namn nämnt haha.

Klockan är nu tre och jag förstår inte riktigt vad jag fortfarande gör uppe. Nadija sover så det skulle inte förvåna mig om om snart börjar nynna och gnissla tänder. Hon gör nämligen så i sömnen... Gulleprutt.

Egentligen förstår jag inte varför jag har kvar den här bloggen. Mina poesifingrar har förlängesedan blivit förstörda och egentligen har jag ingenting att komma med till världen, inte mer än vad jag åstadkommer i verkliga livet. Ingen verkar läsa mina ord, ibland känns det skönt men oftast verkar hela poängen med den här bloggen vara meningslösa. Fast, jag har den ändå väldigt mycket att tacka, de nätter som dessa då jag bara måste skriva av mig. Mina ord tär annars sönder min lilla hjärna och tankarna blir alldeles för ivriga och samlas allihopa på ett och samma ställe. Nu ska jag låta Nadija sova ordentligen.

Vi lär höras, ta hand om er gott folk. Visa erat intresse för att jag ska "keep this blogg updated".