Okej, det börjar verkligen närma sig nu. Och tanken på att min älskling åker bort på fredan är helt nedbrytande. Det gör inte sådär ont som det hade gjort för några månader sen, men den där känslan av att inte finnas uppstår varje gång. Hur ska det här gå, hur fan ska det här gå?

Okej, det är för att vara exakt EN vecka kvar innan skolan börjar, seriöst jag är så nervös att jag inte kan sova... redan NU! Ryggen spänner, halsen svider och huvudet fortsätter att dunka, åh vilken underbar dag?

Och på topp av allt det här har jag blivit världens skitunge som bara börjar böla så fort jag inte får som jag vill. Jag blev upp över öronen arg imorse när Pappa hade ätit upp MINA flingor (se så töntig jag är). Jag har ingen aning om vad som är fel på mig.

Hur ska jag kunna veta hur jag vill göra när jag knappt vet var jag står någonstans. Ingen fast grund, ingenting. Det enda jag har kvar är minnen, och ändå är det jag som ska veta hur jag vill göra. Kan inte någon bestämma det åt mig? Det finns ingenting, det finns ingen tid.

Livet flyter på som vanligt här i bålsta. Ingenting nytt på kartan.

Grönan i måndags, kändes härligt att komma bort från allting och bara fokusera på att ha roligt, visserligen bringade det med sig en massa anklagelser, men det spelar inte mig någon roll. Kom hem med en ångest som inte gick att få bort hur jag än försökte, men den har börjat blekna nu. Försöker att bortförklara om och om igen, och hittils har det fungerat.

Linnea älskling fyller 16 i morgon, bumman börjar bli stor haha. Alexandra söt åker även till Italien inatt(?) ha det så BÄST älsk. Annars är det inte mycket som är så där väldigt intressant tror jag. 4 Månader med min älskling idag. Härligt. Känns bara bättre och bättre, visst kommer det dagar då vi inte kommer överens överhuvudtaget men det löser sig lika snabbt som det uppstår. Så, mitt liv är rätt härligt för tillfället. Hoppas att det fortsätter så.

Jag vill bara tacka Linda och Linnea för att dom finns. Tack tack tack mina små älsklingar. Även tack för igår ikväll, för den mysiga middagen.

älskar er.

Jag vet inte vad det är med mig, tårarna vill inte sluta rinna och jag vet inte ens varför jag egentligen är ledssen. Jag saknar mamma något otroligt, vill bara ha henne här. Saknar även alex, men jag vet att han aldrig skulle stå ut. Saken är den att allting känns bara så otroligt fel. Allting.